Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vinda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vinda
Viola
mellersta Sverige allmänt åkerogräs med i vitt och
ljus-rött tecknade blommor, den andra snår- eller
skogsvinda, även kallad björnreva [C. (Calystegia)
sepium], är något mindre allmän inom ungefär samma
område och uppträder mest i snår, gärna vid stränder,
och i trädgårdarnas buskage. Denna är mera storvuxen
och har stora, oftast rent vita blommor. Bägge, särskilt
den förra, ha mycket kraftigt och djupgående
rotsystem med riklig knoppbildning, varför lösryckta bitar
lätt ge upphov till nya plantor. I synnerhet åkervinda
blir sålunda ett svårutrotligt och besvärligt ogräs,
vilket emellertid i trädgårdar kan gälla även om
snårvinda. Denna odlas dock stundom som prydnadsväxt,
särskilt en form med ljusröda blommor. Även andra
arter odlas. H. G. S.
Vindax, se Kösa.
Vindbräda eller vindskiva är benämningen på de bräder,
med vilka ett takfall avslutas vid gavlarna. V. kan
förekomma vid såväl sten- som trähus samt vid
användandet av alla brukliga taktäckningsmaterial. G. B-r.
Vindmotor är en motor för utnyttjande av vindkraften
och kallas även vindhjul. Väderkvarnen är ett exempel
på en V. De vanliga väderkvarnarna ha fyra vingar
anbragta på en horisontell axel. Vingarna bilda en viss
vinkel mot hjulets rotationsplan, men äro samtidigt
något skruvformiga eller skeva. Vingarna ha segel.
Vid vingarnas inställning i vindriktningen vrides
antingen hela kvarnen (ex. »stubbamöllan») eller endast
överdelen jämte vinghjulet.
En egentlig V. monteras på höga ställningar och
har flera men mindre vingar. Dessa vingar inställa sig
automatiskt efter vindriktningen genom en särskild
vindfana placerad vinkelrätt mot hjulplanet.
Vingarnas hastighet regleras också automatiskt enligt olika
metoder. Dessa V. användas mest för pumpning av
vatten till ladugårdar, vid invallningar m. m.
Användningen av V. har avtagit alltmer,
allteftersom tillgången på bekvämare och mera tillförlitliga
kraftkällor ökats. N-g.
Vindskiva, se Vindbräda.
Vindspel, en enkel maskin, i huvudsak bestående av
en vals, som kringvrides med en vev. En vid valsen
fäst lina upplindas vid dennas kringvridning, och
genom den fria linans förkortning närmas den i linans
andra ända fästa lasten. Användes med vågrät axel
för upplyftning av tyngder och med lodrät axel
(gångspel) för annat arbete, t. ex. stubbrytning.
Vingfrukt, se Frukt.
Vinkeltrumma, se Fältmätning.
Vinranka (Vitis viniferä) är en med stamklängen
klättrande vedväxt med handflikade blad och stora klasar
av gröna, rikligt nektaravsöndrande blommor.
Frukterna, druvorna, äro mycket saftiga och sockerrika
bär. V:s ursprungliga hem torde vara att söka i syd-
västra Asien, möjligen också västerut i
medelhavsområdet, men dess odling är numera spridd över stora
delar av jorden. Även hos oss odlar man ju vin både
i hus och i det fria på spalier, och fullt ätbara druvor
kunna erhållas, ehuru knappast brukbara till
vinberedning. Jfr Vildvin. H. G. S.
Vinsyra (dioxi-bärnstenssyra, COOH . CH/OH/. CH/
OH/. COOH) är en organisk (kolhaltig) syra,
tillhörande oxikarbonsyrorna (se Karbonsyror). Den ingår
framförallt i druvsaft såsom surt vinsyrat kaliumsalt
(surt kaliumtartrat eller cremor tartari), vilket vid
druvsaftens för jäsning utkristalliserar i förorenat
tillstånd. I rent skick har V. i ej för stora mängder en
uppfriskande, rent sur smak och användes till åtskilliga
beredningar (såsom fruktsalt, en blandning av
huvudsakligen V. och bikarbonat). O. S-g.
Vinterek, se Ek.
Vinterfåra. Den höstplöjda jorden säges under vintern
ligga i V. S. E-n.
Vintergröna, Sinngröna, (Vinca) är ett släkte inom
fam. Apocynaceae, som omfattar örter eller krypande
buskar med vintergröna blad och trattformiga,
vanligen blå blommor. Mycket odlad hos oss är V. minor
med elliptiska, blankt gröna blad; mera sällan ser man
den liknande, men större V. major och den örtartade
V. herbacea. H. G. S.
Vintergäck (Eranthis hiemalis), en ranunkelväxt med
trefingrade delade blad och gula blommor. Den
odlas i trädgårdar och blommar samtidigt med
snödroppen. G. Dbg.
Vinterhärdighet, se Härdighet och Övervintring.
Vinterkrasse, se Iberis.
Vinterrättika, se Rättika.
Vintersolstånd, se Klimat.
Vintersporer, se Rostsvampar.
Vinterviol, nattviol (Hesperis matronalis), en
kors-blommig, flerårig ört, som ofta odlas som
prydnadsväxt. Den har violetta eller vita, på kvällen
välluktande blommor.
Viol, se Viola.
Viola är ett artrikt släkte inom den efter detsamma
benämnda familjen. Alla äro örter med oregelbundna,
ofta vackert färgade femtaliga blommor, vilkas
nedåt-riktade kronblad är störst och försett med sporre.
En grupp av arter med merendels blå blommor bruka
sammanfattas under namn av violer, och bland dessa
märkes särskilt den doftande, tidigt blommande
luktviolen (V. odorato), under det att en annan grupp med
i allmänhet flikade blad och ofta flerfärgade blommor
går under namn av styvmorsblommor ellar
pen-seer. Inhemska äro inom den senare gruppen V.
tricolor med blommor i violett, gult och vitt, spridd på
sandmark och klippor, samt Åkerviol (V. arvensis)
med små vitgula blommor, vanlig som åkerogräs ehuru
1016
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
