Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Virke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Virke
Virke
vanlig hos s. k. masurbjörk och kännetecknas av att
fibrerna äro oregelbundet vridna om varandra,
varigenom V. blir hårt och vresigt. Tjurved hos barrträden
består av mörkfärgade hårda, huvudsakligen av
höstved bildade vedpartier, uppkomna i lutande eller på
annat sätt starkt påfrestade stammar. Kärnsprickor*
uppstå ofta i mycket gamla träd till följd av kärnans
uttorkning och krympning. Kådlåpor* bestå av
kådfyllda, platta håligheter i vårveden av en och samma
årsring. Rötskador orsakas av rötsvampar, som
upplösa V. och göra det mindervärdigt eller oanvändbart
till tekniskt bruk.
Tekniska egenskaper: V. är ett rätt ovaraktigt och
förgängligt material, men har dock en hel del värdefulla
egenskaper, som för vissa ändamål göra det överlägset
andra ämnen. Det kännetecknas sålunda av elasticitet
och relativt stor hållfasthet i förening med ringa tyngd
och är därjämte billigt, lättarbetat och föga
värmeledande. V:s brännbarhet är en av de viktigaste
orsakerna till dess ovaraktighet men giver å andra sidan
V. en stor betydelse såsom ett gott och billigt bränsle.
V:s tyngd i torrt tillstånd är en god mätare på dess
tekniskt värdefulla egenskaper, av vilka de flesta stå i
direkt förhållande till tyngden. Rent vedämnes eg.
vikt är 1,56, men vedens rymdvikt växlar med cellernas
innehåll framför allt av luft och vatten.
I torrt tillstånd är barrträdens höstved på grund av
sin täthet tyngre än vårveden, och kärnan, där den
innehåller avlagrade hartser, färgämnen o. dyl., tyngre
än splinten. Av samma orsaker är senvuxet, finringat
och kärnfullt V. i torrt tillstånd tyngre än frodvuxet,
kärnfattigt V. och s. k. »töreved» på grund av stor
kådhalt tyngre än vanlig ved. Med vattenhalten ökas
virkets tyngd. Färskt eller rått V., som håller 45—55 %
vatten, splinten mer än kärnan, lättnar vid torkning
avsevärt. Lufttorrt "V. innehåller 10—15, skogstorrt
omkring 30 och s. k. skeppningstorrt V. intill 25 %
vatten. 1 eng. kbf lufttorrt barrträdsvirke väger
ungefär 15 kg, björk 18 kg; rått V. respektive 22 och 27 kg.
Enligt taxan för statens järnvägar av den 29/11 1889
beräknas virkets tyngd vid järnvägstransporter, då
denna ej kan utrönas genom vägning, sålunda: Sågat
V., bjälkar och rundvirke av
furu och gran...... 750 kg pr kbm
ek och bok......... 1 000 » » »
andra lövträd...... 800 » » »
varvid dock rymden av rundvirket beräknas till 75 %
av den å järnvägsvagnen uppmätta.
Kastved anses väga, kg per lm3:
sommartorr ej sommartorr
barrved............ 365 480
al- och aspved...... 390 515
björkved........... 470 595
ek- och bokved...... 575 740
V:s krympning och svällning har sin orsak i avgivande
och upptagande av vatten. Vid övergången från rått
till lufttorrt V. uppgår hos tall- och granvirke
krympningen i årsringens riktning (tangentiell led) till 4—8 %,
i radiens riktning till 2—4 %, medan krympningen i
virkets längdriktning, 0,4 %, knappast är märkbar. Ju
hårdare och tyngre V. är, dess mera utpräglad är i
allmänhet dess krympning och svällning. Ek och bok
krympa sålunda starkt, medan lärk, tall, gran och
poppel »arbeta föga». Sprickbildning och slagning bero
på ojämn krympning i olika riktningar samt ojämn
uttorkning och motverkas av jämn och ej för hastig
uttorkning. Sålunda staplas sågat V. med för en jämn
uttorkning avpassade mellanrum och med ändytorna i
ungefär samma plan, ty enstaka utskjutande
plankändar spricka sönder och »slå sig» på grund av för
hastig och ojämn uttorkning. Samma resultat når man
å rundvirke, t. ex. avsett för slöjdändamål, genom
spiral- eller fläckbarkning. Faran för sprickning och
kastning är större vid grövre dimensioner, vilka därför
böra staplas mindre glest.
V:s styrka, vilken kan uppdelas i hållfasthet mot
nötning, hoptryckning, böjning, klyvning o. s. v., står
i stort sett i direkt förhållande till dess vikt i lufttorrt
tillstånd. För synnerligen tungt och hårt V. utmärka
sig avenbok, bok, ek, ask och alm; mjukare V. ha tall,
gran och björk, och mycket mjukt asp, lind och poppel.
Motståndskraften mot nötning och hoptryckning är
minst å det tangentiella snittet och störst å tvärsnittet.
Böjhållfastheten hos en bjälke avtager med kvadraten
på spännvidden och påverkas, förutom av virkets
tyngd och täthet, av fiberlängden och bjälkens
dimensioner. Största hållfasthet har den bjälke, vars bredd
förhåller sig till höjden som 5: 7.
Kvist och girvuxenhet minska böjhållfastheten.
Tungt och hårt V. har i regel sämre klyvbarhet än löst.
Grova eller talrika märgstrålar öka dock klyvbarheten
(ek), likaså ett regelbundet, rätlinigt fiberförlopp.
Lättkluvna trädslag äro sålunda gran, tall, ek, ask, bok
och al, medan alm, apel, björk och poppelarter äro
mer svårkluvna. Vresighet och masur göra virket
svårkluvet.
Elasticiteten är alltid störst hos de hårdare trädslagen
och minskas vid fuktighet och värme. Den är hög hos
alm, ask, bok, ek, gran, hassel och lärk, god hos asp,
björk och lind, ringa hos al, tall, poppel.
Segheten däremot är i regel störst hos de lösare
trädslagen och tilltager med ökad fuktighet och värmegrad.
Den ökas genom virkets basning, men minskas i köld,
varför vid avverkning skador å kringstående träd bliva
större i köld än i milt väder. Björk, en och skuggvuxen
gran äro mycket sega.
Bränslevärdet står även i nära förhållande till
torrvikten, om än även andra faktorer, såsom hartshalt och
1018
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
