Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Husdjurs och odlade växters härkomst - De viktigaste odlade växternas härstamning och tidigare odling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÄPPLETRÄD, Pyrus malus, är inhemskt i Europas och västra Asiens
tempererade trakter, och frukter av detsamma ha påträffats redan i
pålbyggnadslager från bronsåldern. Dessa härstamma dock antagligen från
vilda träd, och om tiden, då äppleträdet började odlas, finnas inga säkra
bevis. De romanska språken ha annan ordstam för äpple än den för
germaner, slavoletter och kelter gemensamma, vilket talar mot att det
indogermanska urfolket skulle använt äpplen. Även anses det ovisst, om det
grekiska mela åtminstone hos äldre författare betecknat äpple. I Mindre
Asien anses äppleodlingen urgammal; därifrån lärde sig romarne konsten
att ympa fruktträden, och därifrån hämtade de flera sorter. Dioskorides
omtalar 3 sorter (mela), men Plinius ett stort antal, och på hans
tid var odlingen av äpplen mycket omfattande i Italien.
Jämte den vanliga vildapeln, Pyrus malus, finnas andra vilda apelarter,
från vilka åtskilliga nutida äppelsorter anses härstamma. Sådana äro den
i Kaukasien vildväxande P. pumila, från vilken paradis- och doucinäpplena
anses härstamma, det sibiriska P. prunifolia, som också uppgives som
paradisäpplenas ursprung, m. fl.
PÄRONTRÄD, Pyrus communis, finnas vildväxande inom samma
område som äpple, och ha liksom detta påträffats i lämningar vid
bronsåldersboplatser norr och söder om alperna. Olikheten i olika indoeuropeiska
språks namn på päron talar för att de tagits i odling efter de indoeuropeiska
folkens utvandring, men de voro tidigt odlade både i Grekland och Italien.
Även andra arter än P. communis anses som stamform till nutida
päronsorter, särskilt P. nivalis,[1] P. persica, antagen stamform till
bergamotter, P. cordata Desv. och P. elœagnifolia, samtliga inhemska i främre Asien.
PLOMMONTRÄD. Båda de hithörande vilda arterna Prunus insititia och
P. domestica äro inhemska i främre Asien, det förra även i Europa, emedan
kärnor av detsamma funnits i kulturlager från den äldre stenåldern vid
Maz d’Azil i s. Frankrike samt i pålbyggnadsfynd från den yngre sten- och
från bronsåldern i Schweiz och Italien. Äldre grekiska författare omtala
en sort, myxa, som odlades i Mindre Asien och flera sorter, under namn av
kokkymelon, i Grekland redan 300 år f. Kr. Från Grekland och Mindre
Asien spreds plommonodlingen till Italien och vidare därifrån över det
romerska rikets europeiska provinser.
KÖRSBÄR, såväl sötkörsbär Prunus avium som surkörsbär P. cerasus, äro
ursprungligen vilda i trakterna kring Kaspiska och Svarta haven, den förra
även i Grekland och Italien. Kärnor av den senare hava påträffats i den
nyssnämnda grottan vid Maz d’Azil i Frankrike samt i schweiziska och
norditalienska pålbyggnader från yngre stenåldern och bronsåldern. I Grekland
omtalas odlade körsbär redan av Theofrastos (i 4:e årh. f. Kr.). Äldre
romerska författares uttalanden om körsbär passa bäst in på Pr. avium, men
Vergilius omtalar[2] körsbärsträd som skottskjutande, vilket tydligen
syftar på Pr. cerasus. Berättelsen, att Lucullus år 64 f. Kr. införde, cerasus
från Pontus, torde därför hava haft avseende på någon särskild förädlad sort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
