Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - De indoeuropeiska folken - Medien. Persien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Enligt sin religions- och lagstiftares Zarathustras (Zoroasters)
lära höllo meder och perser husdjurs vård och odling av växter samt
utrotande av skadliga djur och växter för heliga plikter. Likasom Rig Veda vittna
även dessa folks heliga skrifter, Zend-Avesta, om ett jordbrukande och
boskapsskötande folk, som nått en för sin tid hög kulturståndpunkt. Den prisas
lycklig, som under fromt uppfyllande av sina religiösa plikter äger ett hus
med präst, boskap, hustru och barn samt (får-)hjordar, som alla frodas
och trivas, och därnäst den fromme, som odlar mest säd och frukt,
bevattnar den torra och torrlägger den sanka jorden samt har boskaps- och
fårhjordar, som lämna mycken gödsel. Hästar, nötboskap och får omtalas långt
mer än sädesodling, men huvudsakligen boskap på bete, ej i stall, och Mithra
betecknas i de yngre Avesta-hymnerna som de vida betesmarkernas herre.
Om än sålunda boskapsskötseln synes hava haft försteget framför fältens
odling, så ägnades även åt denna stor uppmärksamhet, och det betygas
uttryckligen, att aldrig behövde perserna hämta sitt bröd från främmande land.
Överheten vakade över grödornas skydd, och i Avesta omtalas fältvakter som
en tjänstemannaklass. Den persiska konungen sände[1] inspektörer till de
underlydande länderna för att inhämta underrättelser om jordbrukets
tillstånd, vilket gav anledning till satrapernas belöning eller bestraffande.
I Persiens bergstrakter funnos bevattningsanläggningar[2] med behållare
för vattnets kvarhallande och ledningar för dess fördelning över fälten, allt
under tillsyn av särskilda tjänstemän. Den, som anlade bevattning av ett
fält, erhöll besittningsrätt till detsamma för 5 släktled.[3] För jordens
bearbetning funnos två slags plogar (årder), en lättare helt av trä, vilken drogs
av ett par oxar, och en tyngre järnskodd, som krävde flera par.[4] I Avesta
omtalas även harvning. Jorden var mycket fruktbar, sädeskornen nådde i
Baktriana en förvånande storlek.[5] Jämte vanligt vete odlades spelt, enkorn,
»vilt korn» (skalkorn?), naket korn, hirs (det viktigaste sädesslaget i
länderna öster om Svarta havet), havre samt i Baktrien och Susiana ris. Havre
användes till hästfoder men endast i missväxtår till människoföda. Av
övriga sädesslag bereddes bröd, gröt och en dryck. Bomull såväl busk- som
örtartad odlades.[6] Till hästfoder odlades lucern,[7] vilken här var inhemsk,
varav dess latinska namn herba medica.
Framför allt omtalas dock Persien som hemlandet för flera av nutidens
viktigaste fruktslag! Vinodling var allmän, och särskilt voro rikets
nordvästra delar, Baktria, Aria och Hyrkania, berömda för sitt vin.[8]
Citronvalnöt-, äpple- och pistacieträden, som voro inhemska i dessa delar av
världen, och persiketrädet, som anses vara infört från Ostasien (sid. 24)
odlades allmänt, men däremot ej olivträdet, vilket Herodotos anmärker
som en egendomlighet. I rikets södra del lämnade dadelpalmens frukter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
