Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användning i köks- och fruktträdgården och i vingården upplades därför passande
gödselslag särskilt. Även förordades frögödsling, d. v. s. utsädets blandning
med gödsel och aska samt tuktning med urin.
Gödseltillgången ökades genom varvvis inläggning i gödselstacken eller
särskild kompostering av lupinstjälk, löv, ormbunkar, kloaksmuts, sopor och aska.
Gröngödsling brukades allmänt, vanligen med lupiner men även med
åkerbönor, vilka såddes på eftersommaren och nedplöjdes, då de börjat
blomma och stjälkarna nått sådan fasthet, att de höllo jorden lucker.[1]
Kalkning ansågs i någon mån ersätta gödsling på sandjord, liksom
sändning på kalkjord. Märgel, »vari jordens fruktbarhet är samlad», kan verka
ända till 80 år, men kan ej fullt ersätta godsel.[2] Aska och sot passa till
gödsling efter »brännande» (= utsugande) växter. Askgödsel skattades norr om
Padus högre än godsel.[3] Bränning ansågs återgiva jorden förlorad kraft.
BEVATTNINGSANLÄGGNINGAR, vilka, som redan nämnts (sid. 60)
påbörjats av etruskerna, fortsattes och förekommo även i andra delar av halvön,
särdeles i Calabrien liksom på Sicilien.
JORDENS TORRLÄGGNING. Även de av etruskerna påbörjade
torrläggningsarbetena (sid. 60) genom jordsvämning och invallning fortsattes i
Padus’ och Clanis floddalar och utfördes genom utdikning av träsken i trakten
kring Placentia, Parma och Reate (Riati).
Men även åt åkerjordens avdikning ägnades omsorg. Öppna diken borde
hava 1 fots botten- och 3 fots dagbredd samt plana sidor. Täckdiken, som
företrädesvis användes på lös jord, grävdes dels 4 fot djupa och 3 fot i dagen,
dels smalare och 3 fot djupa. Bottenfyllningen gjordes av stenar eller grus
med betäckning av löv, eller ock med stänger, grenar eller en sträng av
vidjor. Man har dock även påträffat diken med verkliga dikesrör av tegel, 113
cm. långa och 40 cm. vida. Täckdikenas utlopp försågs med ett öga byggt
av stenar.
TRÄDNING och VÄXELBRUK med baljväxtodling förordas av
Vergilius.[4] Om växelbruk varit vanligt, synes tvivelaktigt, då det ej omtalas av
övriga romerska författare utom Plinius, vilken citerar Vergilius. På
Campaniens rika jord brukades omväxling dels av spelt och åkerbönor, dels
av 1. korn eller vete med 2. hirs och 3. rovor.
Trädning var eljes vanlig och borde ske med 3—4 körningar,[5] av vilka
de 2 första på torr jord gåvos på våren, men på våt jord i augusti och
september, den sista vid höstdagjämningen. Den torra jorden borde ej plöjas
på sommaren för att ej för mycket uttorkas. Den fuktiga jorden borde
uppläggas i ryggar[6] (porcœ), vilket ännu brukas i Italien.
Man borde vara noga att köra raka fåror, för att ej balkar skulle
uppstå. Djup plöjning förordades. Närmast före sådden luckrades jorden
genom harvning, och sedan sådden skett för hand och utsädet myllats med ett
årder försett med mullfjol, gavs ännu en harvning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
