Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spridning förordades isolering. I de huskurer Vegetius förordar spela
vin, olja, oljedrägg och allehanda örter en stor roll, men även rent
vidskepliga medel såsom ormskinn, paddor m. m. användes.
Hästar brukades huvudsakligen som rid- och klövjedjur, för strid och
kapplöpningar men föga som dragare och hade därför ringa betydelse för
jordbruket, varför de också vanligen saknas i de inventarieförteckningar, som
meddelas av Cato och Columella.
Av romarnas hästar tillhörde flertalet den orientaliska typen och voro
till stor del hämtade från de olika erövrade länderna. Hästar från Epirus,
Albanien och Apulien berömmas för sin ädelhet,[1] likaså de från
Kappadocien (snabba kapplöpare), de frygiska (uthålliga löpare), spanska och
siciliska, som passade för löpningar på circus. Afrikanska hästar av spanskt
blod ansågos för de snabbaste, persiska för de skönaste och behagligaste
ridhästarna. Som stridshästar omtalas även de burgundiska, samt hunnernas,
(med de ännu för de tatariska hästarna utmärkande formerna) för sin
torrhet, sina starka ben och sin oömhet.
Romarna kände åtminstone på kejsartiden konsten att genom beslag
skydda hästarnas hovar.
Åt de simpla hästarnas avel ägnades ingen omsorg, hingstarna gingo på
bete med stoen, som fingo bära varje år. Av de ädla hästarna utvaldes
däremot avelsdjuren med stor omsorg, och släktskapsavel ansågs härvid
fördelaktig för stammens utveckling (Ovidius). Hingsten fick efter sin styrka
betäcka 10—20 ston, hölls skild från stona, »för att hans kraft ej skulle
förbrännas», och fodrades starkt under språngtiden. Användningen till avel
började från 3:e—4:e året. Stoen borde få bära blott vart annat år.
De regler, som anföras i avseende på avelsdjurens vård och användning
samt fölens uppfödning överensstämma med vad ännu anses fördelaktigt.
Åsnor voro de vanliga lastdjuren och användes även något till ritt och för
plog. De berömmas, såsom ännu i dag, för sin förnöjsamhet beträffande
foder, sin oömhel och sin ringa mottaglighet för sjukdom. Aveln bedrevs
allmänt, men mest ansedd var stammen från Reata i Umbrien samt de från
Arkadien och Akaja.[2]
Muldjur. Mulor, avkomman av åsnehingst och häststo, tävlade som
riddjur med ädla hästar, medan mulåsnan (efter hingst och åsnesto) användes
blott som simpla last- och dragdjur. De mesta muldjuren infördes från Afrika
och Grekland. Minorca var berömt för sin framstående mulavel.[3] Som
handjur användes även vildåsna (onager), som ansågs för flera släktled
framåt giva avkomman styrka och snabbhet.[4]
Nötboskap hölls huvudsakligen för dragoxarnas skidl och som slaktdjur:
mjölk hade däremot mindre betydelse.
Revarade benlämningar och avbildningar visa, att boskapen tillhörde flera
raser. Allmännast torde den långhornade av uroxetyp, vilken ännu
förhärskar på campagnan, hava varit. Till denna hörde den berömda lucaniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
