Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
boskapen, som troddes vara införd från Epirus.[1] Även den korthornade
typen synes hava varit vanlig, och likaså ha lämningar påträffats av
korthuvad ras samt en fornetrurisk med starkt utskjutande nacke, antagligen av
zebu-typ. (Jfr sid. 7.)
Även de gamla latinska författarna omtala flera olika lokala slag,
huvudsakligen skilda genom färgen: svarta och vitbrokiga[2] (som voro högst
skattade), röda, gula, vita (minst ansedda på grund av mindre härdighet), likaså
den småvuxna alpboskapen som drag- och mjölkdjur.
Efter de gamla författarnas uttalanden om boskapens önskvärda former
att döma ansågs en kraftig och köttig kroppsform önskvärd. Till avel borde
tjurarna användas från 4:e, korna från 3:e eller enligt Plinius t. o. m.
från 2:a året. Tjuren borde släppas till korna i juli, för att kalvarna måtte
födas så tidigt, att de kunde draga full nytta av sommarbetet. Kastrering till
dragare och offerdjur utfördes vanligen tidigt och genom stenarnas
krossning med en klyka. Kastrering av vuxna djur skedde medels skärning.
Fårskötseln var överallt en viktig del av lanthushållningen för att lämna
offerdjur, kött, mjölk, skinn och ull, och då storgods bildades med
vidsträckta betesmarker, blev den dessas förnämsta inkomstkälla. Det synes hava
varit vanligt, att fårhjordarna för sommarbetet drevos upp till
bergstrakterna, stundom långväga, såsom från Apulien till de samnitiska bergen.
I fornfynd och avbildningar är ett småvuxet, kortsvansat slag påvisat,
vilket antages härstamma från den vilda mufflon, som enligt Plinius[3] givit
upphov till den umbriska rasen. Detta undanträngdes allt mera av ett från
Grekland infört, större, långsvansat slag av asiatisk härkomst. Därjämte
fanns ett storvuxet, om merinofåren erinrande slag[4] (sid. 8).
Efter ullens beskaffenhet skilde de latinska författarna mellan raggiga
och mjukulliga samt mellan olika färgade: vita, som skattades högst, i
trakterna kring Padus; svarta och grå liguriska, mörkbruna tarentinska av
grekiskt ursprung, gula vid Canusium i Apulien samt röda i de asiatiska
provinserna. Den finaste ullen hade de syditalienska fåren i Apulien och
Calabrien, särskilt de tarentinska, vilka voro synnerligen ömtåliga. De
skyddades därför på betet genom ett täcke men höllos mest inom hus. Deras lamm
borde helst dia 2 mödrar, varför många lamm slaktades få dagar efter
födelsen. Ullen borde ofta kammas och ingnidas med vin och olja samt tvättas
3 gånger årligen.[5]
Avelsdjuren borde utväljas noga med hänsyn till ullrikedom och färg;
svarta fläckar, om så ock blott i munnen, borde utesluta från avel.
Till avel borde djuren användas först vid 3 års ålder. Betäckningen skedde
mest så, att lammen föddes på senhösten och kunde hinna god utveckling
till betestidens början, men även sökte man erhålla vårlamm. Under
betestiden höllos dilammen skilda från de betande tackorna och fingo di blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
