Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(se nedan) betecknades i Aarhus stifts jordebok från mitten av 1400-talet
som inqvilini eller coloni (jfr s. 64) och betraktades som godsherrens
tjänare.[1]
Till den allt mer tryckande hoveriplikten kom i Danmark vornedskabet.
Ur träldom frigivna hade sedan gammalt fortfarande stått under sin förre
herres värn, varför de. sades vara vornede och icke fingo lämna hans
jordegendom. På Sjælland och öarna (utom Fyen) blev vanligt, att även
landbönderna och på 1400-talet t. o. m. självägande skattebönder betraktades
som vornede, och även deras söner blevo bundna vid godset och skyldiga att
mottaga en gård enligt godsherrens bestämmande, vilket fick desto större
betydelse, då till följd av de folkförödande krigen, digerdöden och böndernas
flykt in till städerna det var svårt att få folk till jordens brukning. I
»Lollands Vilkaar» säges, att arbetsför man icke fick sitta inne hos annan utan
var skyldig att mottaga jord att odla. De underhavande kommo att betraktas
som tillhörande godset och vid slutet av 1400-talet blev det t. o. m. brukligt
att sälja godsbönder till annan jordägare.[2]
Någon laglig grund för tvånget att stanna på godset fanns ej, utan i
domar plägade blott gammal hävd åberopas.
På detta sätt hade de danska bönderna vid medeltidens slut nedsjunkit i
det största elände, och deras ställning skilde sig föga från verklig
livegenskap. De blevo också underkastade den s. k. gårdsrätten, d. v. s. husbondens
disciplinära straffrätt, vilken ursprungligen gällt besättningen på kungliga
slott men småningom utsträcktes till adelns gods. Denna rätt stadfästes av
kung Erik av Pommern i början av 1400-talet.
Ej heller i Sverige var tanken att binda fronden vid jorden främmande,
vilket tydligt framträder i rätten att återföra landbor (Chr. L. J. XXIII) och
ett rådsmötes i Strängnäs (år 1437) beslut, att alla bönder och lantbor, som
under orostiden rymt till köpstäderna, skulle återvända till sina gårdar eller
taga tjänst på landet. Genom striderna för landets oberoende höjdes
emellertid böndernas frihetssinne och tryggades deras politiska inflytande, så att en
fortsättning av deras undertryckande för framtiden blev omöjlig.
TJÄNSTEFOLK. Vid godsförvaltningen utövades vanligen den högsta
tillsynen av en rid- eller lantfogde, vilken handhade skötseln av
huvudgården med hjälp av en rättare och övervakade de av landbönder brukade
gårdarna samt alla godsets intäkter. Till godsets tjänstefolk hörde: ogifta
drängar och pigor i husbondens kost; inhyses- eller innesfolk (innæ =
arbete), varmed förstods gift tjänstefolk, som innebodde hos andra; gårdsäte
(grässäte, hussäte), i Danmark även kallad kotkarl (aasäte), som hade
bostad (säte) för sig i hus å husbondens jord och ofta delvis avlönades med
rätt att bruka jord tillhörande husbonden, varför han även kunde hava att
betala avgäld.[3] Hans ställning skilde sig då från landbondens därigenom,
att han brukade jord, som tillhörde huvudgården, den senare en särskild
gård. Brukare av annans nybygge eller torp på allmänningen kallades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
