Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torpare eller bodsäte och betalade vanligen avgäld men gjorde även
dagsverken hos jordägaren. Var och en som ej ägde 3 markers förmögenhet
kallades i Sverige lösker man och var skyldig taga tjänst, likaså den, som
väl ägde 3 mark men ej kunde betala honom åliggande skatt.
Tjänares legotid var 1/2 år, i Västergötland från påsk till mikaelsmässa,
i svealandskapen och enligt landslagarna mellan pingst och mårtensmässa.
Legohjonen fästes i tjänsten med städja mot av myndigheterna bestämd lön
i penningar samt vanligen vissa klädesplagg. Vid vite var förbjudet att betala
mera.
TRÄLAR, som under hednatiden utgjort den huvudsakliga arbetsstyrkan,
betraktades i landskapslagarna som husbondens egendom, och husbonden
ansvarade för träls gärningar likaväl som för skada av kreatur. Träldomens
berättigande var djupt befäst i den allmänna rättsuppfattningen, varför
strävanden för frigivning och att göra frigivne jämnställda med friborne
väckte folkets misshag. Med vikingatågen upphörde emellertid tillförseln av
trälar, och kristendomen banade väg för träldomens avskaffande. I
Gulatingslagen liksom i Skånelagen gåvos bestämmelser om frigivning, och
omkring år 1200 torde träldomen varit slut i Norge. I Sverige förbjöd Birger
Jarl († 1266) frie män att giva sig i träldom, och samma förbud finnes i
Östgötalagen (Ärfdab. XI), men först genom Magnus Erikssons
förordning år 1335, att ingen av kristen fader eller moder född fick säljas till
träl, kan träldomen anses slutligen avskaffad i Sverige. I Danmark skedde
det under Erik Glippings tid (1249—1286).
Trälarna behandlades i allmänhet milt, och det var vanligt att anförtro
dem förtroendeposter, t. ex. som bryte (förman vid gårdsförvaltningen),
som redosven (förvaltare av en husbondens gård) eller brukare av sådan
liksom att låta en träl för egen räkning driva ett hantverk.
JORDETAL och ÄGOMÅTT. Den vanliga uppskattningsnormen för
jordegendom var i Danmark, Sverige samt i det norska östlandet och det
nordanfjällska samma som för myntväsendet: 1 mark = 8 öre, 1 öre = 3 örtugar
och 1 örtug = 8 (i Svealandskapen, senare i hela Sverige), 10—12 (i
Danmark, Öland och Gotland) eller 16 (i Öster- och Västergötland) penningar.
Detta värde anses från början hava grundats på utsädesmängden och
motsvarade senare, då utarrendering blivit vanlig, avgäldsbeloppet och var även
grunden för vissa jordägarens rättigheter samt för skatten, då denna
grundades på avgälden.
I Danmark motsvarade sålunda i de landsdelar, där treskiftesbruk var
rådande, 1 örtug jord 1 örtug utsäde, vilket i olika landsdelar var lika med
10—12 skeppor, varvid skeppans värde var 1 penning. I Sverige motsvarade
1 örtugland 1 spann eller 1/4 tunna och 1 öresland 3/4 tunna utsäde samt
sålunda 1 markland = 6 tunnland = 24 örtugland. I vissa trakter har
tunnlandet kallats öresland och sålunda 1 markland varit = 8 tunnland. Styffe
antog,[1] att jordvärdet grundade sig på en före mitten av 1200-talet gjord
beskattning av jordegendomen, vid vilken skatten räknades till 1/24 av värdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
