Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byggnadsskyldighet var ett av villkoren för full rätt i byskogen och för rätt att fordra bys
skiftande.
Av Östgötalagens bygdabalk (II och IX) synes framgå, att attungen där ej
blott var 1/8 av byn utan även motsvarade ett bestämt mått och var
enhetsmåttet för tomtens storlek, liksom den för åkern motsvarade viss
utsädesmängd (6 tön = 12 spann) och avgäld av 4 tön.
Ofta förekom, att en by innehöll flera än 8 attungar, vilket antagligen
berodde därpå, att byns ursprungliga åker ökats med nyodlingar på
allmänningen, vilka uppskattats i lika stora delar som byns förutvarande åttondelar.
Även kan hava inträffat, att om en bys mark från början var så stor, att
åttondelen blev avsevärt större än attungens bestämda ytvidd, har man vid
jordens uppdelning överskridit 8-talet, vanligen så att det blivit 12 eller 16
attungar.
FÖRFOGANDERÄTT ÖVER JORDEGENDOM var i viss mån inskränkt.
Sålunda gällde i äldre tid, att bol och attung, vilka representerade en för en
familjs uppehälle behövlig egeiidomsstorlek, icke fingo delas, utan gingo i arv
till äldste sonen, och åt yngre söner bildades egendomar genom nyodling.
Småningom började dock gårdarna delas, och i senare delen av medeltiden
voro delade bol och ojämna bråkdelar av sådana vanliga.
Jordegendomens gamla karaktär av släktegendom framträdde i förbud
att sälja arvejord utan släktens medgivande och i bördsrätt eller
företrädesrätt för ättemän att förvärva densamma.
Strängast voro bestämmelserna på Gotland, enligt vars lag (I: 28) bonde
ej fick sälja sin jordegendom annat än på grund av nöd och först efter
prövning av den närmare släkten och i närvaro av socknemän och fjärmare
ättemän, men då ej utom ätten, varvid bördsrätt till egendomen tillkom
ättemännen i den ordning de voro närskylda. Om jordägare icke tillhörde
någon ätt, hade hans arvingar och i sista hand bönder i samma härad förköpsrätt.
Vid försäljning av jord ägde arvingar få »avrad eller 8:e pennings
avgift» av försäljningsbeloppet.
Enligt Hälsingelagen skulle bonde vid oförmåga att hålla jordbruket uppe
skifta egendomen mellan arvingarna och likaså enligt Skånelagen (40, 41)
i första hand lämna sin egendom åt dem av arvingarna, som ville mottaga
honom till sytning.
Eljes var såväl i Sverige som i Danmark lag, att den, som ville sälja
arvejord, skulle utlysa den på tre ting, då arvingarna i ordning efter sin
skyldskap ägde rätt att börda den. Denna rätt tillkom enligt de svenska
landslagarna fäderneätten för fäderneärvd jord, möderneätten för möderneärvd.
Begagnade de sig ej därav inom år och natt, fick jorden fritt säijas.
Försäljningspriset till bördsmän skulle fastställas efter värdering av tre män å
säljarens och tre å köparens vägnar (Upl. J. I, ME. E. III och Chr. J. III),
eller till pris, vartill jämngod jord sålts i samma by eller bygd, eller till priset
vid närmast föregående försäljning (Sjæll. lag. LXXX). Likaså hade
bördsmän rätt att återlösa pantsatt jord, som ej i rätt tid återlösts.
I Norge inträdde dylik rätt för släkten att på grund av bördsrätt lösa
egendomen, eller odelsrätt, först sedan den varit i släktens ägo oavbrutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
