Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under 6 (enligt Frostatingslagen, XII: 3 under 4) släktled. I Magnus
Lagabötes lag nedsattes denna tid till 60 år. För odelsrättens bevarande
fordrades, att den skulle pålysas å tinget vart 20:e år, vilket i landslagen
ändrades till vart 10:e. Anspråk på övertagande av såld jord på grund av
odels-rätt måste ske inom 3 år efter försäljningen.
Vid arvskifte av odelsgods ägde äldste sonen och efter honom hans son
och därefter övriga söner och, om sådana ej funnos, döttrarna i ordning efter
åldern åsätesrätt till huvudgården, under det att övriga fingo sin laglott i
godsets övriga jord, penningar eller avgäld av den som ärvt jorden.
Avlingejord (förvärvad jord) fick fritt säljas. Inskränkningar häri i
Västgötalagen (J. III) om förköpsrätt för förre säljaren och i
Södermannalagen (J. VII) om klander av köp och skifte av dylik jord inflöto ej i
landslagarna.
Av jord, som hustru medfört i boet, fick bonde ej avyttra mer än 1/3, då
han sålde 2/3 av sin egen, och av den jord, som bonde och hans hustru köpt
gemensamt skulle 2/3 anses som hans, 1/3 som hennes egendom (ME. E. V,
Chr. J. XXIX).
Dessa anförda hinder för försäljning av jordegendom till oskylde samt
bestämmelser, att hemman eljes skulle hembjudas åt granngårdar, för vilka
det låge till hinder, liksom förbud att bortföra och sälja husen eller lägga
jorden under annat skattehemman eller åt frälseman eller landbonde, torde
syftat ej blott att skydda ättens rätt utan även att åt kronan bevara skatten
från så många bönder, som kunde vara fullt besuttne på jorden. Enligt
Christophers landslag (K. XXX) samt ett beslut vid herredagen i
Strängnäs (1437) och Kalmar recess (år 1483) fick skattebonde ej äga mer
jord, än att han var »fullsädes och besittande», vid äventyr av att halva
jorden indrogs till kronan.
För övrigt bibehöllos de särskilda hemmanen, även då de förenades till
större jordbesittningar, i regel såsom särskilda brukningsdelar. Även de
byar, som helt eller delvis hörde till ett gods, bibehöllos orubbade.
I regel bestodo såväl kyrkans som adelns huvudgårdar av ett eller
några få hemman, och herrgårdar omtalas (t. ex. i jutska lagen III: 18),
vilka hade mindre än 1 plogs jord (1 bol).
De större jordägarnas jordbesittningar kunde ligga spridda i olika
landsdelar, ja t. o. m. i alla tre rikena.
Olägenheterna av denna splittring blevo emellertid allt mer framträdande,
och mot slutet av medeltiden började en strävan göra sig gällande att genom
köp och ägobyte samla besittningarna till större sammanhängande gårdar,
en företeeelse, som under den nyare tiden blev mer allmän.
ÖVERLÅTELSE av jordegendom, vilken skulle ske vid häradstinget och
enligt de svenska lagarna i närvaro av 9 gode män (fastar) och vittnen,
symboliserades genom skötning, vilken bestod däri, att avlåtaren lade litet jord
från egendomen i mottagarens kappa, vilken ceremoni dock i Norge i 13:e
århundradet ersattes därmed, att säljaren utfärdade ett skötningsbrev.
Själva överlämnandet av egendomen plägade ske under omfärd, d. v. s. de
båda parterna gingo åtföljda av en löftesman och delägarna i byn, kring
gården och dess ägor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
