Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tre års innehav av jorden efter köp eller skifte gav fånget laga hävd,
men den som vid tiden för överlåtelsen vistades i utlandet eller fångenskap
eller var omyndig, ägde klandra fånget inom 3 år, sedan han blivit i stånd
därtill.
JORDLEGA. Upplåtelse av jord åt annan för brukning mot lega var
vanlig redan vid medeltidens början och blev det allt mera, i den mån flera
gårdar samlades hos samme ägare, men däremot förekom mera sällan, att
självägande bönder bortlämnade all sin jord åt brukare.
Av kronans gods sköttes de större gårdarna, s. k. kungsgårdar, av fogdar
för konungens räkning, likaså klosters huvudgård och adelsmännens
sätesgårdar av eller för ägaren, men i övrigt voro de gårdar, som icke ägaren
brukade, i regel upplåtna mot lega åt brukare, ofta den förre ägaren, som
överlåtit sin egendom för att åtnjuta skydd av kyrkan eller godsherren, eller
åt avkomlingar av den förre ägaren.
Vanligen var egendomen upplåten åt en landbo (landbonde, fœstebonde,
leilœnding). För dylika upplåtelser voro villkoren noga angivna i lagarna,[1]
varvid försämringen av böndernas ställning framträder i villkorens
skärpande i landslagarna i jämförelse med de i landskapslagarna angivna.
Avtalet borde uppgöras i närvaro av gode män (fastar), vilka kunde vittna
om dess innebörd. Till bekräftelse av avtalet skulle brukaren betala
jordägaren en städja eller gipt (i Danmark Indfœstning eller Stedsmaal), enligt
Östgötalagen dels en vängåva av 6 öre, då gården staddes, dels en bolgåva
av ett 6 års nötkreatur för var attung. Erläggandet av städja synes mot
medeltidens slut ej hava varit nödvändigt för avtalets giltighet.
Avrad (landskyld, landgilde) betalades på viss avradsdag, vilken tidigare
var olika i olika bygder av Sverige men genom landslagarna fastställdes till
Thomæ dag. I Danmark var Marie himmelsfärdsdag (15 aug.) laga tid såväl
för avtalets ingående och uppsägning som avradens erläggande.
Avraden utgick i äldre tid vanligen med 1/3 av avkastningen men
bestämdes senare genom fritt avtal i kontanta penningar och produkter, mest
korn, men i vissa trakter smör, det senare det vanliga i de trakter av Norge,
där boskapsskötsel var lantbrukets huvudsak. I Danmark ingingo arbete,
penningar och en mängd olika produkter i landgilden.[2]
I Danmark och Skåne kallades avgälden i penningar skatt, i varor
landgilde.[3]
Från 13:e århundradet lades avraden till grund för ledungsskatten, och
då dess höjning sålunda skulle medfört även skattens ökning, bibehölls
avraden i regel oförändrad, vanligen 1/24 av jordens värde eller 1 örtug för 1
markland. Denna överensstämmelse mellan skatt och avgäld var naturlig,
då kronoskattejord övergick till frälse, som ej betalade kronoskatt.[4] Endast
Östgötalagen (B. IX) angiver dagsverksskyldighet, 1 dag på hösten och 1 på
varen för varje attung, som del av avraden. För torp var avgälden vanligen
hälften mot för landbohemman av odaljord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
