Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekommo, fastställdes rätten till vatten och att leda det över annans mark.
Kanalerna, särdeles de större, tillhörde i allmänhet kronan, och för vatten
från dem betalades en avgift efter antalet bevattningstimmar och bevattnad
areal. För att öka gödselvärdet av det slam, vattnet medförde, och som
upptogs och spreds över ängarna, kastades ogräs och annat avfall i kanalerna
att ruttna.
VÄXTODLING. Det gamla tvåskiftesbruket bibehölls ännu vid periodens
slut i södra Italien, där vete var den huvudsakliga grödan, men även
förekom där att taga vete flera år å rad mellan varje trädning. I den mån andra
växtslag, som lämnade jorden efter sig i gott skick, intogos i regelbunden
odling, övergavs rent träde. I alptrakterna brukades växling mellan 6 års
säd och efterföljande vall. I slutet av 1700-talet var 2-, 3- eller 4-skifte utan
träde vanligt i Toscana och norra Italien, mest 1—2 år vete omväxlande med
majs, havre eller bönor, men med mellangrödor av i vetet insådda lupiner
till gröngödsling samt klöver eller stubbrovor till foder på hösten. I trakten
kring Bologna omväxlade vete med hampa.
Radsådd vann allmännare insteg först under 18:e århundradet, men det
första försökte att konstruera en såningsmaskin tillskrives Cavallina
från Bologna i 16:e århundradet, och hans maskin, förbättrad av Bono
från Arezzo användes under namn av Ceres kärra.[1]
Säden tröskades med slaga på en tröskbotten i det fria och förvarades i
underjordiska silo-behållare.
Av vete, som alltjämt var huvudsädet, odlades vanligt vete på slätten,
men mest far (spelt? tvåkorn?) i bergstrakterna, och i södra Italien
hårdvete, som särskilt användes till makaroniberedning.
Råg odlades mycket i norra Italien på magrare jord och efter föregående
vete. Majs infördes vid mitten av 1500-talet och vann snart allmän
användning särskilt på norra Italiens fruktbara svämjord. Man odlade dels
högvuxna sorter, vars blad togos till foder före kärnskörden, dels tidiga (40- och
50-dagars). Kärnan brukades till människoföda (pollenta) och
fjäderfäfoder. På jord, som var för mager för majs, odlades i Toscana hirs, som
mellan- eller årsgröda, på sumpig mark morhirs (saggina). Bovete odlades
både till mogen skörd och som eftergröda till grönfoder; 3 sorter omtalas
av Gallo: rödkornigt, dels med gles, dels med tät vippa, samt vitkornigt.
Risodling infördes i slutet av 1500-talet i norra Italien, där det i Podalen
snart började undantränga vete. Endast vattenris odlades, men då
uppdämningen gjorde landet ohälsosamt, framtvangs en inskränkning av odlingen.
Korn, havre samt vicker, ärter och åkerbönor odlades i synnerhet i södern
till foder och kikärter likasom åkerbönor i Podalen även till människoföda.
Lin och hampa odlades i hela landet, lin mest i norra Italien och där
höstsått, hampa i största omfattning och med största framgång kring
Bologna, där jorden bereddes och gödslades mycket omsorgsfullt för denna
växt.
Som oljeväxt började den kinesiska oljerättikan att odlas i slutet av
1700-talet och berömdes för sin rikedom på olja och dennas fina beskaffenhet.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
