Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brödsädesodlingen, så att t. o. m. påbud om avlägsnande av hägnaderna
utfärdades.
Från senare delen av 1600-talet upphörde motståndet mot upplösningen
av byarna och skiftet av deras jord. Åkerbruk och fårskötsel började att ej
mer betraktas som motsatser, utan rotfrukter och klöver, odlade på åkern
i omväxling med säd, blevo en allt viktigare del av fårens foder. Under senare
delen av 1700-talet medförde den starka stegringen av spannmålsprisen en
stark ökning av skiftesrörelsen och nu började den även få större
omfattning i Skottland. Kostnaderna för dessa ärendens behandling i parlamentet
voro mycket höga men nedsattes år 1801 i samband med utfärdandet av en
allmän enclosure-act för England. Kostnaden för ett dylikt mål uppgick
dock till 1,000—1,500 £, och för parlamentets bifall fordrades i allmänhet
ett instämmande i ansökningen av 4/5 av de intresserade, däribland
jordägaren och tionderättshavaren. Är 1805 beräknades ännu nära hälften av
åkerjorden vara oskiftad.
Meningsutbytet om ägoskiftet fortgick väl alltjämt, men de fördelar voro
uppenbara, som det medfört genom förbättrad brukning och dikning av
jorden, rikare skördar och beten samt förbättrade kreatur, och ej minst
slut på de ständiga striderna, som sambruket och tegblandningen föranlett.
Jordbrukarnas ställning var också genomgående bättre efter än före skiftet,
och detta gäller ej blott jordägarna utan även arrendatorerna, som omtalas
såsom i allmänhet välmående. Från motståndarnas sida anfördes
huvudsakligen, att jorden efter skiftet gav färre människor hem och arbete. Det
berövade en stor mängd småbönder såväl självägare som copyholders och
husmän deras hus och hem. Skiftet hade därigenom stor del i skulden till
den lösa befolkningens och fattigvårdstungans ökning.[1]
För att genomdriva skiftet var vanligt att godsägaren förändrade
landbönders ärftliga jordbesittning till upplåtelse för livstid, och arrenden på
livstid till sådana på vissa år, för att kunna indraga jorden, då den sålunda
ändrade upplåtelsetiden utgick. Innehavarna av större gårdar voro däremot
föga utsatta härför utan drogo tvärt om ofta fördel av skiftet genom att få
sina gårdar utbrutna och ej sällan ökade genom indragning av smålotter.[2]
STÖRRE OCH MINDRE JORDBRUKS relativa företräde var en fråga,
som mycket avhandlades på 1700-talet. Under det att farhågan för ökad
fattigvårdstunga tidigare framkallat lagbud mot uppförande av hus på mindre
lägenheter än 4 acres, blev småningom den allmänna meningen
gynnsammare stämd mot småjordbruk, och den år 1793 inrättade Board of
agriculture förordade upprättande av sådana om 3 acres, vilka kunde föda en ko.[3]
I allmänhet ansågs dock fördelaktigast, att lantgårdarna voro större, så att
de lättare skulle kunna genomföra jordförbättringar och skaffa bättre
avelshjordar.
SLÄKTGODS. Under det att sålunda jordegendom i stor omfattning gick i
handeln, bildades under de stuartska stridernas tid på 1600-talet en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
