Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mängd av de oavytterliga släktgods, vilka intill nuvarande tid varit
utmärkande för den engelska jordbesittningen, i det att det blev brukligt att,
för att skydda egendomen från att indragas till kronan som straff för ägarens
landsförräderi, låta registrera den som familjegods. I Skotland hade största
delen av jorden från danernas besittningar övergått till släktgods
tillhörande clanchefernas familjer.
JORDÄGAREKLASSER. Efter jordegendomens storlek och ägarens
samhällsställning skilde man mellan godsägare (lord), lantjunkare (squires) och
herremän (gentlemen) samt bönder (icke-herremän, yeomen). Den
sistnämnda klassen tilltog starkt under förra delen av den nyare tiden och
beräknades i slutet på 1600-talet med sina familjer utgöra omkring 1/7 av
befolkningen. Med skiftets fortgång minskades deras antal. En stor del av
dem sålde sin jord till förmögna personer, som genom att bliva
egendomsägare ville förvärva den ställning och det inflytande som the gentry åtnjöt.
Andra sålde äganderätten till sin jord, som de behöllo på arrende. Enligt
Arthur Young var yeoman-klassen vid 1700-talets slut så gott som
försvunnen i vissa landsdelar.
ARRENDE. Jämsides med skiftet av godsens byjord och arbetspliktens
upphörande fortgick uppdelning av godsjorden till arrendegårdar, närmast
föranledd av svårigheten för godsägaren att skaffa ersättning för den
förlorade arbetsstyrkan. Detta innebar i regel ett framsteg, i det att en driftig
arrendator vanligen införde en mer intensiv hushållning, än då jorden
sköttes för ägarens räkning. Som en härvid ofta förekommande olägenhet
framhölls, att vid utarrenderingen hela godsets jord utlämnades åt en
mellanhand, »arrendemånglare», vilken i sin ordning utarrenderade de särskilda
gårdarna, ofta till mycket höjt pris.[1]
Arrendatorernas ställning förbättrades genom att gårdarna allt mer
gjordes större och besittningsrätten tryggare. Genom en lag år 1694
tillförsäkrades denna rätt arrendatorn gent emot köpare av egendomen. Under
Carl II stadgades, att upplåtelse på mer än 3 år skulle göras skriftligt,
och att arrendet i motsatt fall skulle gälla tills vidare. Redan i början av
1500-talet fingo innehavare av familjegods rätt att utarrendera jord på ända
till 21 år, och upplåtelser på 3 släktled voro vanliga. Men arrendena voro
dock fortfarande mest på ett år eller tills vidare (at will), med rätt för
vardera parten att uppsäga kontraktet. Det var dock det vanligaste, att
arrende gick i arv. Först på 1700-talet blev bestämd, längre arrendetid (12, 15, ja
ända till 21 år) vanlig. I allmänhet var dock böjelsen för arrenden
fastställda för längre tid icke stor hos någondera parten, emedan de mångåriga
kontrakten hindrade både ägare och brukare att draga fördel av
konjunkturernas växlingar, vilka ofta voro mycket stora.
För fruktbarhetens bibehållande voro visserligen de långvariga arrendena
fördelaktiga, men då de voro uppgjorda på vissa år, så »sade kontraktet till
arrendatorn, när han borde börja utsuga jorden» (A. Young). För att
hindra detta införde Coke of Holkham (sid. 314) dels skyldighet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
