Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
använda Norfolkomloppet under kontraktstidens 5 sista år, dels att
arrendatorn 2 år före den 21-åriga arrendetidens utgång fick meddelande om
villkoren för en ny upplåtelse, varom redan då kunde uppgöras. Garantierna
mot vanhävd lågo däri, att jordägaren, om egendomen ej sköttes efter ortens
bruk, ägde rätt att återtaga egendomen, men det blev ock vanligt att i
kontraktet intaga bestämmelser om trädning, gödsling i förhållande till skördar,
inskränkning i rätt att bortföra foder, förbud att taga 2 sugande grödor å
rad och att upplöja betesmark o. s. v. Det blev å andra sidan brukligt att
tillförsäkra arrendatorn ersättning för jordförbättringar. Arrendatorn skulle
i allmänhet underhålla byggnaderna och betala skatter utom grundskatten.
Jordägaren plägade förbehålla sig skog, jakt och fiske.[1]
JORDBRUKSARBETARE. I och med att dagsverkspliktiga landbönder
ersattes av arrendatorer, ökades herrgårdarnas behov av fast anställda
tjänare och lejfolk. Genom upprepade tjänstehjonsstadgar (statutes of
labourers) hade dessas villkor fastställts under senare delen av medeltiden (sid. 168)
för att å ena sidan trygga dem mot husbondens godtycke och å den andra
tillförsäkra denne arbetare till skäligt pris. Sålunda hade år 1495
dagsverkstiden fastställts för sommaren till 12—13 timmar och under vintern
från dagbräckning till solnedgång, och år 1514 daglönen till 2 d. från påsk
till Mikaelsmässan och l1/2 d. under vinterhalvåret med tillägg av lika
mycket i kostpengar och viss ökning under skördetid samt årslön för dräng
16 sh. 8 d. och för piga 10 sh. jämte klädpenningar, 5 sh. för man och 4 sh.
för kvinna.
Under motivering, att dessa lagar ej efterlevdes, utfärdades år 1563 en
lärlingslag (statute of apprentices), enligt vilken var och en, som ej var född
gentleman, ej hade jordegendom som gav 40 sh. årligen eller annan
egendom värd 10 £, under åldern 12—60 år var skyldig att taga årstjänst,
varom uppgörelse skulle träffas vid den årliga folkmarknaden vid
Mårtenstid under medverkan av de kommunala myndigheterna. Varje brukare av
minst 60 acres skulle vara skyldig att hava en lärling, som skulle stanna i
tjänsten till fyllda 22 år. Avlöningarna borde för varje ort fastställas av
fredsdomaren. Betalning och mottagande av högre lön belades med
böter. Husbonde fick ej utan laga skäl avskeda tjänare och denne ej lämna
tjänsten utan avskedsbetyg. Detta sätt för avlöningens fastställande
bibehölls till 1814. Då prisen å spannmål och andra förnödenheter stego mer än
arbetslönerna, hade dessas realvärde i början av 1600-talet sjunkit till
omkring hälften men stego därefter, särdeles under förra delen av 1700-talet,
då spannmålsprisen samtidigt höllo sig låga.[2] Till följd av dessa för
arbetarna gynnsamma förhållanden och lättheten att få arbete i industrien blevo
de då så anspråksfulla, att Jethro Tull klagade över det slaveri, vari
jordbrukarna råkat under sina arbetare.
Från omkring 1760 ändrades, som nyss nämnts, förhållandena till
arbetarnas nackdel, och dessas ställning blev härigenom så försämrad, att
parlamentet genom Gilberts act år 1782 fann sig föranlåtet att besluta, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
