Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillskott till arbetslönerna skulle få utbetalas av statsmedel. Som en reaktion
mot den avhysning av husmän, som mångenstädes skett i samband med
ägoskifte, visade sig en benägenhet hos godsägare att upplåta mark för
arbetaregårdar med en trädgårdstäppa eller tillräckligt jord att kunna föda
en ko. De smålägenheter, som den lösa befolkningen i stor omfattning
utan laglig rätt tagit i besittning på allmänningarna, fingo de vanligen
behålla, och 21 års innehav ansågs hava givit hävd åt besittningsrätten.
Den svårighet att få jordbruksarbetare, som de arbetspliktiga
landböndernas försvinnande medfört, hade sålunda upphört, och jordbrukarna
kunde i allmänhet lätt få det lejfolk, som de behövde utöver den fast
anställda arbetsstyrkan, vilken man i allmänhet sökte hålla nere vid det under
hela året nödvändiga.[1]
JORDBESITTNINGSFÖRHÅLLANDENA i Irland gestaltade sig
annorlunda än i England. Efter öns underkuvande under Elisabeth indrogs en
stor del av jordegendomen och koloniserades Ulster med protestantiska
nybyggare, företrädesvis skottar, från vilka denna landsdels jordägare härstamma.
Konfiskeringen av jorden fortsattes och tog i synnerhet efter de förbittrade
frihetsstridernas kuvande under Cromwell stor omfattning, men den mesta
delen av jorden, som uppläts åt engelsmän och skottar, sammanfördes till stora
domäner, vilkas ägare ej själva bebodde eller brukade dem utan föredrogo att
stanna i hemlandet och blott njuta arrendeinkomsten av sina gods. Till
följd av en utfärdad lag, som förbjöd katolska trosbekännare att förvärva
eller arrendera jord, utlämnades godsen i regel åt protestantiska
mellanhänder, vanligen på lång arrendetid eller på livstid med rätt för
arrenda-torns arvingar att efter hans död behålla arrendet. Omkring 1/4 av Irlands
jord skall på detta sätt häva övergått till protestantiska storarrendatorer,
och dessa uppdelade jorden på katolska underarrendatorer, vilka i sin
ordning kunde utarrendera den i än smärre delar. Alla dessa större och mindre
jordbrukare och husmän stodo på grund av avtalens rättsstridighet så gott
som rättslösa gent emot mellanhanden och måste finna sig i hårda villkor.
Stor fattigdom rådde därför överallt bland de små irländska jordbrukarna,
och alla framsteg i jordbruket på den sålunda delade jorden voro så gott
som uteslutna. Även den jord, som stannade i de irländska ägarnas händer
styckades allt mera genom den i lag stadgade delningen av jordegendom
mellan arvingarna vid arvskifte, varifrån dock undantag gjordes för de
protestantiska jordägarna. Först år 1771 upphävdes delvis förbudet för
katolikerna att taga arrende, och 1793 blevo de fullt likställda med
protestanter i rätten att besitta jord, men den till ytterlighet drivna
jordstyckningen och den fattigdom, vari brukarna voro nedsjunkna, hindrade de
framsteg i lanthushållningen, som införts i England och Skottland.
JORDBRUKSFÖRFATTARE och FÖREGÅNGSMAN. Genom
klostergodsens indragning förlorade England sina insiktsfullaste odlare, vilka
genom sin kännedom om äldre litteratur och andra länders jordbruk och
trädgårdsskötsel kunnat för dessa näringar tillgodogöra redan vunnen
erfarenhet, men denna förlust motvägdes därav, att här liksom i andra länder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
