Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på uppmätning av jorden. Härvid togs egendomens särskilda ägoslag och
vissa förmåner (såsom fiske, vattenfall m. m.) i beräkning vid
uppskattningen av egendomens jordetal, som infördes i jordeboken som enhet för
egendomens skattskyldighet. Mantalet kallades först sjätting, emedan 6 fullt
besuttna bönder bildade ett gärdetal.
För att avhjälpa de ojämnheter, som vidlådde denna skattläggning påbjöds
en ny sådan åren 1582 och 1595, men förordningarna härom torde icke hava
fått allmän tillämpning. Däremot ledde 1624 års riksdags beslut till en
jordrevning över hela riket, och i samband därmed skedde taxering, på grund
varav en ny jordebok upplades. Inrättandet av indelningsverket föranledde
ny skattläggning av de boställen, lönings- och rustningshemman, vilka togos
i anspråk för densamma, varmed följde förmedling (= nedsättning) av en
del hemmans mantal eller jordeboksränta eller bådadera. Under
frihetstiden förklarades upprepade gånger, och likaså i säkerhetsakten år 1789, den
jorden redan åsatta räntan och tionden orubbliga, och i den nämnda akten
tillika, att odlingar å kärr, mossar och oländig mark skulle i evärdliga tider
vara fria från skattläggning. (Jfr sid. 387.)
Såväl ränta som tionde utgingo antingen i naturapersedlar eller (från
1620-talet) i penningar efter markegång, med rätt för såväl den, som upptog
skatten, som för den skattskyldige att fordra dess utgörande in natura.
Markegångssättningen uppdrogs år 1675 åt landshövdingarna men överflyttades år
1731 åt av riksdagen valda markegångsdeputerade.
Full ränta utgjordes av skattejord och under stadgad åborätt upplåten
kronojord, en del av mantalsräntan även av allmänt frälse, under det att
ypperligt frälse var fritt från alla grundskatter.
Skattläggningen av jordegendom hade av gammalt skett blott genom
uppmätning av ägorna. (Se nedan sid. 397.) Vid de skattläggningar, som skedde
under 1600-talet och följande tid, uppskattades egendomens olika slag av
ägor efter godhet och avkastning efter för varje ort gällande taxeringsmetod.
Därefter beräknades så stor del av avkastningen, som metoden föreskrev,
som skatt, och summan härav blev egendomens grundränta, varefter
mantalet uträknades.
KRIGSTJÄNSTSKYLDIGHET. Frälsets rusttjänst fastställdes genom
rust-tjänststadgan 1562 i förhållande till godsens avkastningsförmåga, dock så
att varje frälseman skulle göra tjänst till häst, även om hans inkomst ej
uppgick till det belopp, som fastställts som enhet för skyldigheten att uppställa
en häst och karl. Från denna skyldighet befriades säterier och vissa deras
underlydande gårdar. (Se sid. 388.) Då indelningsverket införts, ersattes
rusttjänstens effektiva utgörande i mitten av 1700-talet av
rusttjänstbevillning, som ålåg den rusttjänstskyldiga frälsejorden.
GÄSTGIVERI. Den under medeltiden påbjudna gästgiveriinrättningen
hade vid den nyare tidens början fallit i glömska, och Erik XIV påbjöd
därför ånyo i ett plakat den 31 aug. 1560 hållandet av taverner vid
huvudvägarna. Det allmänna skjutsningsbesväret ordnades ånyo genom 1636 års
gästgiveriförordning, enligt vilken gästgivaregårdar borde finnas på varje 2
mils avstånd samt den som höll sådan skulle åtnjuta 6 års frihet från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
