Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro mycket tuviga, under det att hårdvallsängar, som lågo nedanför åkrar
plägade giva mer och bättre hö.
Vid nya ängars anläggning och förbättring av gamla ängar brukades
liksom i Sverige upplöjning och några års havreodling, tills grästorvan multnat,
varefter marken fick gräsgå; härvid brukades åtminstone i Österbotten att
inså frö utsållat ur hösmål från ladbotten, och man hade under 1700-talet
börjat att inså även skördat frö av ängskavle och ängskampe. Kalm och
Gadd föreslogo därtill även åtskilliga andra gräs samt »spansk» rödklöver,
lucern, »svenskt höfrö» (kosmäre), »Västgöta hö» (vingvial) och »finskt
höfrö» (mjölkört). Som medel att förbättra ängar omtalas[1] täckning med
granris där de voro bevuxna med björnmossa, vilken uppgives dödas av
barrfallet, samt uppdämning av vårvattnet, så att det stod över ängen, vilket
också skall hava varit i allmänt bruk. Även omtalas enstaka företag av
översilning med uppumpat vatten under sommaren.
Vid slåttern begagnades i de svenska kusttrakterna svenska liar med rakt
orv men eljes finska liar, vilka voro 7—10 kvarter långa, mycket breda (3—4
tum) vid fästet och fästa i ett kort (5—7 kvarter), i krok böjt orv; med
de senare slog man åt båda sidor (dubbelt slag) varigenom arbetet gick
betydligt fortare än med svenska liar. Höet inlades, såsom ännu brukas, i små,
ute på ägorna stående lador med gles, över marken upphöjd botten och glesa
uppåt vidgade väggar, varigenom höets genomluftning och torkning
befordrades. Även brukades att inlägga lövris i höet för att motverka unkning.
I det inre landet, särskilt i Savolaks och Karelen brukades liksom i Norrland
att sätta höet i stack eller på hässjor, där det fick förbliva tills det
hemkördes på vintern.
Lövris användes mycket till vinterfoder. Gadd[2] säger, att »den finske
lantmannen grundade sin fodersamling fast mer på lövbrott».
BYGGNADSSKICKET var i huvudsak likt det i Sverige, utom att bondens
boningshus var ett pörte (rökugnsstuga).
HUSDJURSSKÖTSELN torde hava stått på ungefär samma ståndpunkt,
som i trakter av samma natur i Sverige. Hästarna, som voro av landets
inhemska slag, voro de vanliga dragarna hos bönderna, under det att oxar
brukades som sådana huvudsakligen på herrgårdar. Att dock antalet hästar
var litet i södra delarna av landet, på 1500-talet blott 1 på 3 kor eller än
mindre[3], förklaras troligen genom den ringa arealen åker, då ofta
svedjelandet, som krävde föga arbete, var större än denna. I det inre landet var
dock hästantalet större.
Aven antalet oxar var litet i jämförelse med i Sverige, ofta saknades
sådana alldeles i skattelängderna, vartill orsaken torde varit dels att sådana
föga användes som dragare, dels att gödning av stalloxar ej brukades
synnerligt ens på herrgårdarna. Nötkreaturen vor små och mjölkavkastningen
likaså. Att dock en för den tiden rätt god mjölkavkastning förekom, visar
ett av hertig Carl år 1602 utfärdat brev till fogdarna i Finland, vari de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
