Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frågan om avhjälpande av de med storgods och dvärgbruk förenade
olägenheterna har under de senaste årtiondena stått på dagordningen, och
lösningen har huvudsakligen sökts i underlättandet av bönders förvärv av
jord med äganderätt eller som ständig besittning, mot fast avgift (emfyteusis).
Tills vidare ha lagar i detta syfte utfärdats endast för Basilikatet (1904) samt
för öarna och de södra provinserna (1906). Dessutom har man sökt nå
samma mål på kooperativ väg.
Som orsak till den ringa framgången framhålles även brist på kapital att
nedlägga i förbättringsarbeten, vilken brist skärpts därigenom, att den
omfattande försäljningen av kyrkogods samt den med fideikomissrättens
upphävande följande delningen av släktgods absorberat tillgängliga kapital.
Därtill kommer slutligen, att en stark ökning av vinodlingen i viss mån trängt
åkerbruket i bakgrunden.[1]
FÖRENINGSVÄSEN. Genom en lag den 4 sept. 1802 hade den italienska
republikens styrelse medgivit bildandet i varje provinshuvudstad av ett
lantbrukssällskap, som skulle bliva officiell representation för provinsens
jordbruksintressen och erhålla statsunderstöd. Sedan utfärdades av de olika
regeringarna i särskilda italienska stater kungörelser om bildande av dylika
sällskap, vilkas uppgift ungefär motsvarade de svenska
hushållningssällskapen. Det mest betydande av dessa sällskap var det år 1842 stiftade och av
konung Carl Albert oktrojerade Associazione agraria subalpina, vilket
under de följande åren höll flera lantbruksmöten och vann anslutning av
redan förefintliga eller nybildade lokala gillen (comizi). Efter helstatens
bildande beslöts, att sällskapet skulle hava hela riket till verkningskrets, och
att gillena skulle utgöra självständiga föreningar, som skulle samverka
genom ett råd med säte i rikets huvudstad. År 1866 påbjöds bildande av dylika
gillen i alla provinshuvudstäder. Gillenas ordförande blevo ledamöter i ett
lantbruksråd (Consiglio di agricoltura), som genom förordning den 24 sept.
1868 ställdes vid jordbruksministerns sida. På detta sätt ha gillena sedan
utgjort organ för riksstyrelsen och representationer för provinsernas
jordbruk samt tillika vart inom sitt distrikt haft ledningen av åtgärder för
lantbrukets främjande. Jämte dessa officiella föreningar, vilka på senaste tid
sammanslutit sig till ett förbund för hela riket, ha åtskilliga av de gamla
ekonomiska akademierna samt jordbruks- och trädgårdssällskapen förblivit i
verksamhet. Dessutom bildades år 1870 ett allmänt lantbrukssällskap, Societet
degli agricolturi italiani, vilket på allmänna möten avhandlar jordbrukets
angelägenheter. I senaste tid har ytterligare ett antal sammanslutningar för
jordbrukets, trädgårdsskötselns och hästväsendets främjande bildats, av vilka
vissa stå i förbindelse med regeringen, vilken i tur och ordning inkallar deras
ordförande i lantbruksrådet.
Arbetare- och arbetsgivareföreningar. Vid slutet av 1890-talet började
lantarbetarna att sammansluta sig och under den följande tiden anordnade
dessa en mängd arbetsinställningar. Lantarbetareföreningarnas antal
uppgick år 1910 till 1,517 med 157,000 medlemmar. Detta framkallade under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
