Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åren 1901 och 1902 ett antal lantarbetsgivareföreningar vilka sammanslutit
sig till 2 förbund. Snart började arrendatorerna skilja sig från dessa senare
och bilda särskilda föreningar riktade mot både arbetare och jordägare. Är
1904 bildades l’Unione agraria italiana som en central sammanslutning
av-föreningar med uppgift att tillvarataga jordägarnas, brukarnas och
jordbrukets intressen.
Ekonomisk föreningsverksamhet[1] förekom föga förr än efter 1800-talets
mitt men fick sedan en hastigt tilltagande spridning och har haft en stor
betydelse för det mindre jordbrukets höjande, och i detta syfte ha flera
ledande politici, främst Luigi Luzzatti, med stor energi verkat för dess
utveckling. I handelslagen av den 1 jan. 1883 intogos detaljerade
bestämmelser angående kooperativa sammanslutningar, vilkas stiftande och stadgar
måste registreras hos ortens domstol. För att skydda föreningarna från
övermäktigt kapitalistiskt inflytande, är en högsta gräns, 5,000 lire, fastställd
för enskild medlems delaktighet och 100 lire för andels storlek. Överlåtelse
av andelar är tillåten endast med föreningens medgivande. Föreningarna ha
gynnats med åtskilliga undantag från den eljes gällande skattelagstiftningens
bestämmelser. För kreditföreningarna ha särskilda lagar utfärdats för de
särskilda provinserna. Därjämte ha genom lag av den 7 juli 1907 särskilda
förmåner beretts lantbrukares andelsföreningar, vilkas realkapital ej
överstiger 30,000 lire, och ömsesidiga försäkringsföreningar. I lag den 25 juni
1909 och förordning den 13 febr. 1911 ha bestämmelser utfärdats rörande
centralföreningar. År 1913 funnos 6,304 ekonomiska föreningar i Italien,
varav 2,094 kredit-, 1,097 mejeri-, 1,162 lantmanna- och inköps- samt 1,055
försäkringsföreningar.
Kreditföreningar enligt Schultz-Delitzschs principer, i Italien
kallade banchi populari, vunno redan på 1860-talet rätt allmänt insteg och
anslutning även från det större jordbruket, om än de huvudsakligen hade sitt
klientel bland städernas borgerskap. Senare började jordbrukskassor (casse
rurali) bildas (den första år 1883), vilka i huvudsak överensstämma med
Raiffeissenkassorna (sid. 526) och således hava till ändamål att lämna
driftslån åt smärre jordbrukare, med solidarisk ansvarighet av kassornas
medlemmar. Deras flertal är bildat på initiativ av katolska andliga och står under
katolsk ledning, men även en stor mängd religiöst neutrala kreditföreningar
finnas. De förra, som företrädesvis finnas i Venetien, Bergamo, Emilia och
Sicilien, äro distriktsvis sammanslutna i centralföreningar och dessa i ett
riksförbund med säte i Bologna. De neutrala föreningarna äro anslutna till
andra centralföreningar med ett centralförbund i Rom. Lånekapital
anskaffas genom sparkasserörelse och lån från andra penningeanstalter, även från
de ovan nämnda folkbankerna. Kassornas antal uppgick år 1900 till
omkring 1,000 och år 1910 till ungefär det dubbla antalet. I södra Italien och
på Sicilien äro Neapels bank och Siciliens bank jordbrukets kreditgivare
genom filial-anstalter, även de vanligen kallade jordbrukskassor.
Inköpsföreningar. En del lantbruksgillen (comizi), liksom folkbanker och
jordbrukskassor anskaffa jordbruksförnödenheter åt sina medlemmar, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
