Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kreatursantalet har intill senaste tid varit mindre än i de flesta andra europeiska
länder samt aveln och djurens produktion på en låg ståndpunkt. Att dock
landet alltjämt har en avsevärd export av slaktdjur, förklaras av den ringa
förbrukningen av kött i landet. Från senare delen av 1800-talet har ett
livligt intresse framträtt i norra Italien för avelns förbättrande och en
omfattande föreningsverksamhet för detta syfte uppkommit.
Hästaveln står, så till omfattning som till kvalitet högst i de syditalienska,
förr neapolitanska provinserna, där på 1870-talet omkring 700 avelsstall
(mandrie) med nära 30,000 ston skola hava varit i verksamhet.[1] Statens
7 stuterier, inrättade 1859—1863, för vilka reglemente utfärdats den 26 juni
1887, äro till största delen belägna här och ha till huvuduppgift att leverera
hästar för härens behov. Vid dem liksom hos enskilda uppfödare har
använts huvudsakligen engelskt och arabiskt men även ryskt och amerikanskt
förädlingsmaterial. Genom korsning med ädelt blod har häststammen i
södra Italien under senaste halvsekel förbättrats, så att den är avgjort
överlägsen hästarna i övriga delar av landet, vilka i allmänhet äro mycket klena.
Av de olika provinsernas lanthästar åtnjuta Calabriens och Sardiniens det
största anseendet. På den lombardisk-venetiska slätten ha tunga draghästar
i senare tid allt mer fått insteg. Hingstföreningar med belgiska hästar ha
bildats.
Som dragare användas mest oxar. För varutransport, särdeles hos mindre
jordbrukare, brukas åsnor och muldjur, varav också en avsevärd, men lågt
stående avel äger rum.
Även nötkreaturen äro i större delen av riket fåtaliga och föga berörda
av förädlingssträvanden, samt till stor del en raslös blandningsavkomma. Av
mellersta och södra Italiens inhemska, om den osteuropeiska steppboskapen
påminnande, högbenta, senvuxna och mjölkfattiga gråvita boskap, har man
i Chianadalen genom under senaste halvsekel fullföljt avelsurval med
stambokföring åstadkommit ett förbättrat slag, och med avelsdjur härifrån har
boskapen i Romagna, vanligen kallad Romagnolarasen märkbart förbättrats.
I norra Italien har kreatursstammen tack vare den rikligare tillgången på
foder och den sedan länge tillbaka fortsatta införseln av schweizisk gråbrun
boskap blivit bättre utvecklad, köttigare och även mjölkrikare. Denna
egenskap är bäst utvecklad hos Reggio-slaget och beaktas mer än andra anlag
vid avelsurvalet i dessa trakter, där mejerihanteringen är starkt utvecklad.
Fortfarande importeras schweizisk gråbrun boskap för boskapsstammens
förädling i norra Italien.
Även öarnas småvuxna boskap har man sökt förbättra genom korsning
med schweiziskt blod.
Nötboskapen födes mest på bete, och det gamla bruket att för sommaren
driva boskapen till, ofta avlägsna, bergstrakter förekommer ännu. I det
norditalienska slättlandet har däremot stallfodring även under sommaren
blivit vanlig. Ladugårdarna äro vanligen som i gamla tider trånga och
mörka.
Bufflarna, vilka hållas som dragdjur i sumpiga trakter, såsom Toscanas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
