Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
maremmer, och på den romerska campagnan ha icke varit föremål för någon
förädling, knappt för någon omvårdnad, och avtaga i antal i den mån de
nämnda trakterna avdikas.
Fåraveln är också i det stora hela oberörd av nutida
förbättringssträvanden vare sig i avseende på utfodring eller. avel. Den hornlösa, hängörade,
storvuxna Bergamo-rasen, som finns i hela norra Italien, lämnar en rätt
stor mängd ull och en fet mjölk, som användes till ystning, men de övriga
lokala raserna, den kroknäsade, hängörade apuliska, den svartulliga negretti
samt Siciliens och Sardiniens lantfår äro småvuxna, långsvansade lantfår,
som lämna ringa avkastning av både kött, ull och mjölk. Försök att
förbättra aveln med hjälp av merinofår har icke haft framgång.
Även getterna äro oförädlade och av underhaltig beskaffenhet.
Maltageten, vars yttre i hög grad växlar och tyder på degeneration, är berömd för
sina rika mjölkavkastning.
Svinen, som sedan gammalt hämtat en stor del av sin näring av ållon,
kastanjer och rötter i skogarna, ha avtagit i antal i den mån dessa förötts.
De födas fortfarande huvudsakligen på bete och allehanda avfall och lämna
därför mindre avkastning, än de skulle kunna vid en rationell skötsel. I
södra Italien är fortfarande den småvuxna, starkt fetmande, neapolitanska
eller romanska rasen ensam förhärskande men i de fruktbara trakterna i
norr förekomma även förädlade engelska svin, och tack vare tillgången på
vassle, lämnar svinskötseln här större avkastning.
Ej heller fjäderfäaveln har rönt någon omvårdnad. Försäljning av
(vanligen mycket magra) kycklingar och ägg är en viktig inkomstkälla för de
mindre jordbrukarna. Exporten av såväl slakthöns som ägg ökades
betydligt under 1890-talet.
MJÖLKHUSHÅLLNING för annat än husbehov förekommer liksom tidigare
mest i norra Italien och omfattar övervägande ostberedning. Under senare
tiden har smörtillverkning fått ökad omfattning i de norra slättbygderna,
så att till och med export av smör förekommit. Tidigare var vanligt att
yst-ningen var förlagd till de särskilda gårdarna och handhades av ofta för flera
gårdar gemensam ystare, som antingen köpte mjölken och drev rörelsen
som egen affär eller ock ystade för djurägarnas räkning och då vanligen
avlönades med vasslen, som han använde för beredning av vasslesmör och
vassleost eller för svingödning. Numera hava rationella ystningsmetoder
och föreningsmejerier vunnit insteg, särdeles i de norra provinserna, men
av landets omkring 7,000 mejerier äro fortfarande omkring 75 proc. små
gårdsmejerier, i alptrakterna liknande de schweiziska och återstoden m. l. m.
moderna, större mejerier, det stora flertalet tillhörande föreningar.
I Podalens slättbygd tillverkas fortfarande mest den sedan gammalt
berömda hårda parmesanosten, numera vanligen kallad grana-ost, vilken
dock numera knappt har så stort anseende som tidigare. Därnäst i mängd
följer den likaledes av gammalt välkända mjuka Gorgonzola-osten. I
alptrakterna beredas olika lokala sorter av delikatessost samt emmenthaler.
I mellersta och södra Italien beredes komjölksost huvudsakligen för
hemmaförbrukning, under det att fårmjölksystning, särdeles i bergstrakterna, fått en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
