Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Spanien och Portugal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av vetenskapliga forskningsanstalter har vid slutet av 1800-talet inrättats
en växtpatologisk anstalt och en kemisk försöksstation i Lissabon, varjämte
finnes en station för studier rörande silkesodling i prov. Tras-os-montes.
ÅKERBRUKET står, som redan nämnts, lågt, särdeles i det övervägande
sädesodlande platålandet i halvöns centrala delar. Några jordförbättringar
omtalas ej därifrån. I flodernas nedre dalgångar och på slätterna kring
deras nedre delar erhållas däremot tack vare bevattningsanläggningarna
rikare grödor. Vattnet hämtas från floderna och från brunnar, ur vilka det
uppfordras med enkla vattenhjul (norias). I senare tid ha även talrika
artesiska brunnar upptagits för bevattningen. Är 1900 beslöto Cortes anläggning
av vattenbehållare och kanaler efter en stor plan.
Jordens bearbetning är i allmänhet mycket grund och bristfällig. Det
vanliga bearbetningsredskapet är i hela landet ett årder liknande det romerska
aratrum (sid. 64). Som antalet stora djur är litet och djuren större delen av
året gå ute på betesmarker, är tillgången på kreatursgödsel ringa, liksom
även användningen av gröngödsling och konstgödsel.
Åkern används huvudsakligen till odling av stråsäd, men därjämte odlas
mycket baljväxtsäd och trädgårdsväxter. Trädesåkern upptager fortfarande
i Spanien omkring halva åkerarealen, i det att omkring hälften av åkern
brukas i treskifte, och en betydande del av åkern efter 1—2 sädesskördar får
ligga för fäfot under flera år för att återhämta växtkraft.
Å den obevattnade jorden, således framför allt på platålandet, är vete
huvudsädet och intager omkring hälften av den sädesbärande åkern och
tillhör dels vanligt vete (Triticum vulgare), dels hård- och polskt vete. Näst
vete odlas mest vanligt sexradigt korn, som är det vanliga kraftfodret för
hästar, men även något skallöst korn.
Råg intager vetets plats i bergstrakterna.
Majs är huvudsädet i låglandet på bevattnade fält och ris i
sumptrakterna i det södra kustlandet och Ebros delta, den förra upptagande 10—12,
det senare omkring 1 proc. mot vetearealen.
Havreodlingen, vilken mest förekommer på magrare jord, huvudsakligen
i bergstrakterna, har under senare år ökats, under det att odlingen av de
förut nämnda sädesslagen varit mera stationär, och odlingen av bovete och
hirsarterna allt mer minskats.
Av trindsäd intaga kikärter, som äro en allmän folkföda, liksom åker-
och trädgårdsbönor vardera omkring hälften så stor jordvidd som havre,
under det att linser och plattärter (Lathyrus sativus) väl odlas allmänt men
blott i liten skala. Jordnötsodlingen i de södra landskapen synes också vara
stationär.
Potatisodlingen är jämförelsevis inskränkt.
Sockerbetor odlas blott obetydligt, och deras areal har icke under senare
tid visat någon tendens att stiga, vilket snarare tycks vara fallet med den
obetydliga odlingen av sockerrör i de södra provinserna.
Lin och hampa ha allt mer trängts tillbaka och odlas numera blott på
mindre areal och huvudsakligen i de norra provinserna, likasom bomull i
de södra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
