Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Tyskland och Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återväxten. Metoden, vilken ursprungligen utbildats efter bokens fordringar
på beskuggning, blev allmänt tillämpad med olika modifikationer i alla slags
skogar men visade sig till följd av föryngringsytornas alltför starka
beskuggning mindre lämplig i tallskogarna och ersattes där från 1840-talet allt mer
av trakthygge med kalavverkning och plantering, som vars främste
förespråkare vid denna tid nämnes Friedr. Wilh. Leop. Pfeil, förste
föreståndare för skogsakademien i Eberswalde (1830—1859).
Samtidigt med att förändringar sålunda infördes i den egentliga
avverkningen, gjorde sig insikten om nyttan av gallring i de växande bestånden allt
mer gällande, först för att bereda de kvarstående träden bättre livsvillkor och
senare även som en ekonomiskt givande del av virkesskörden. I den mån
de stigande virkesprisen gjorde gallringarna lönande, börjades de tidigare
(enl. Hartig först vid 60—80 års ålder, senare ned till 30) samt gjordes
starkare och upprepade gånger.
Tillämpningen av dessa olika skogsbrukssätt gav anledning till åtskilliga
teoretiska spekulationer och beräkningar, vilka gingo i övervägande
matematisk riktning. Bland representanter för denna, vilka haft något större
inflytande på skogshushållningens praktik kan i främsta rummet nämnas prof.
Max Rob. Pressler, vilken på 1860-talet framhöll, att omloppstiden
borde sättas med den högsta markräntan som mål, markränteprincipen, gent
emot vilken förfäktats skogsränteprincipen, enligt vilken högsta
medelavkastningen i penningar borde vara målet.
På 1870-talet inträdde särdeles i Sydtyskland en reaktion mot ett likformigt
genomfört trakthyggesbruk. Den nya riktningen representerades främst av
Joh. Carl Gayer, professor vid skogsinstitutet vid Aschaffenburg i Baiern.
I stället för trakthuggningen, som försämrar marken, gör skogen starkt utsatt
för skador, avbryter tillväxten och medför stora odlingskostnader, förordade
han i ett berömt arbete, Der Waldbau (1878—80), naturlig föryngring och
blandade olikåldriga bestånd, vilket han ville åstadkomma genom blädning.
Där kalhygge ansågs lämpligt, borde det ske så, att föryngringen kunde ske
genom självsådd från lämnade fröträd eller hyggenas kanter.
I samma riktning gick det nya skogsbrukssätt som omkring senaste
sekelskiftet framförts av prof. Christoph Wagner i Tübingen och snart
vann stort anseende. Detta skogsbrukssätt, vars grunder framställdes i Die
Grundlagen der räumlichen Ordnung im Walde (1907), utmärkte sig däruti,
att föryngringshuggningen utgår från en smal rand i beståndets norra rand
och år för år sedan fortskrider mot söder, varigenom marken och de unga
plantorna skyddas mot brännande solsken pch gräsväxt, som mindre
uppkommer i den beskuggade föryngringsranden. Denna Blendersanmschlag eller
kantblädning har kommit till användning både i Tyskland och andra länder,
dels i sin ursprungliga form, dels med vissa förändringar.
I alptrakterna har blädning med självföryngring förblivit det vanliga.
I Österrike har utvecklingen i det hela gått parallellt med densamma i
Tyskland på terräng av lika beskaffenhet.
Under hela nu avhandlade period har den teoretiska behandlingen av
skogsskötselns olika frågor, såväl de .tekniska som de naturvetenskapliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
