Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Nederländerna och Belgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevattningsängar och kulturskogar. Redan år 1772 hade en lag utfärdats (sid.
296) om odling av menigheternas allmänningsjord, men haft blott ringa
verkan. Den av potatissjukan år 1846 vållade nöden föranledde utfärdandet
för Belgien av en ny lag i samma syfte den 25 mars 1847, enligt vilken
kommuner och andra ägare av gemensamt brukad oodlad mark skulle vara
skyldiga att efter föreläggande av regeringen antingen odla eller sälja
densamma samt köparna att inom viss, kort tid ha fullbordat markens odling,
varvid skattefrihet i 15 år medgavs för sålunda förvärvade lägenheter, som
odlats och bebyggts. Tillika skulle dylik mark kunna exproprieras för odling
eller bevattningsanläggning. Denna lag föranledde många menigheter att
göra odlingar å sin hedallmänning. Bolag bildades också av kapitalister för
inköp och odling av odlingsmark, men dessa större företag hade i allmänhet
ej ekonomisk framgång utan avvecklades genom jordens styckning och
försäljning till mindre odlare, vilka sålunda fingo gagn av de på odlingen
nedlagda kostnaderna och småningom utvidgade sina åkrar. Staten befordrade
också odlingen genom kanalers anläggande, lagstiftning angående
bevattningsanläggningar och understöd åt sådana företag.[1] På detta sätt
förvandlades större delen av Campine-området småningom till av mindre jordbruk
upptagna bygder och odlad skog, och även i södra Belgiens skogstrakter
föranledde den nämnda lagen ökad åker- och skogsodling. Emellertid
konstaterade en år 1912 tillsatt kommitté, att en stor del av den av enskilda
förvärvade hedjorden ännu ligger oodlad.
Inom det diluviala sandjordsområdet i Nederländerna har odlingen också
fortgått, till stor del under ledning av det år 1889 bildade Nederlandsche
Heidemaatschappij (hedsällskapet). Även här har odlingen huvudsakligen
skett i småbruk, i det att allmänningarna under senare delen av århundradet
till största delen fördelats på delägarna. Här har däremot skogsodling föga
förekommit.
I Holland har större delen av den till 100,000 hektar uppskattade
mossarealen genomdragits av kanaler och därigenom öppnats för odlingen. Vid
denna har den förr vanliga upprepade bränningen undanträngts av den s. k.
Veenkulturen, vid vilken den avtorvade mossens bottenlager av sand blandas
med yttorven, men den inblandning av stadsgödsel, som förr ansågs
nödvändig för att göra den råa jordblandningen fruktbar, har i senare tid till
större delen ersatts med konstgödsling. För att trygga en ändamålsenlig
kanalisering, anordning av mossgårdarna samt användning av torven har
mossodlingen genom en lag den 13 juni 1895 ställts under tillsyn av rikets
vattenstyrelse, tillstånd till odlingsföretag av lokala myndigheter gjorts
obligatoriskt, bränning av torven förbjudits och inblandning av minst 50 cm.
djupt lager av yttorv i sanden påbjudits. Även i Belgien är den periodiska
ytbränningen (écobuage) övergiven utom i Ardennerna, där svedjebruk envist
bibehållit sig.
ÄGOSKIFTE. I de tätare bebyggda landsdelarna hade den gamla
samfälligheten i jordbesittning tidigt upphört, men i hedtrakterna och i det södra
skogsområdet bibehöll sig den fria betesrätten å enskildes inägor liksom även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
