Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Nederländerna och Belgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oskiftade allmänningar intill senaste tid. I Ardennerna kvarstå också rätt
allmänt enskilda egendomars rätt till bete, bränsle-, strö-, bark- och torvtäkt,
ja även till svedjebruk ej blott å allmänningar utan även å mark tillhörig
staten och vissa enskilda egendomar, som lämning av gamla feodala
förhållanden.[1]
Bönderna, särdeles ägare och brukare av smärre hemman och lägenheter,
voro envisa motståndare mot skifte av allmänningar och de nämnda
servitutens upphörande, emedan de därigenom förlorade möjligheten att föda flera
kreatur, än deras enskilda ägor kunde underhålla, och därjämte även tillgång
till bränsle och strö.
Genom den nyss nämnda lagen av år 1847 framtvangs delning av
allmänningar i Belgien, och i Nederländerna fördelades de allmänt mellan delägarna,
sedan år 1886 vitsord till skifte medgivits varje delägare. I Ardennerna
mötte emellertid lagen starkt motstånd, och i regeringen gjorde sig
också en ändrad uppfattning gällande, så att den grundsatsen följdes, att
kommunerna icke borde försälja någon sin jord utan skogsodia den samt
upplåta den därtill ej lämpliga odlingsbara jorden på långa arrenden med
odlingsskyldighet.
JORDSTYCKNINGEN, som redan tidigare var långt driven, har alltjämt
ökats och särskilt i det belgiska låglandet nått därhän, att en stor del av
jorden kan brukas endast med handarbete, särdeles som ägorna ofta äro
splittrade och bilda oregelbundna stycken, vilka dessutom delvis ligga långt
från gården. Till jordstyckningens ökning har bidragit, att den hos
flamländarna vanliga seden att låta jordegendomen odelad övergå till en av
sönerna (sid. 297) allt mer fått vika för den lagstadgade lika arvsrätten,
vilken hos vallonerna redan var gällande av gammalt. Att ägostyckningen gått
längst i Belgien, beror på den starka folkökningen och det redan påpekade
förhållandet, att även industriarbetarna i stor omfattning driva små jordbruk.
I Belgien beräknades i början av innevarande århundrade jordegendomar på
högst 1 hektar utgöra 69 proc. av hela antalet med 4.75 proc. av den odlade
jorden, och år 1909 den odlade jorden, som tillhör egendomar över 1 hektar,
vara fördelad med 27 proc. på egendomar med 1—5, 51.4 på sådana med
5—30 och 21.6 proc. på egendomar med över 30 hektar.
I Nederländerna var vid århundradets början antalet egendomar under
1 hektar omkring 2, och de under 10 hektar omkring 70 proc. av hela antalet.
Större egendomar finnas huvudsakligen i Groningen, Friesland, Zeeland
och i Belgiens högre liggande, fruktbara sand-lerjordsområde. Någon lag, med
vars hjälp jordens sammanförande genom ägobyten kan framtvingas eller
befordras finnes ej, men i Nederländerna, där tegblandningen i vissa trakter
är mycket hinderlig, har frågan om en lag om ägoskifte i senare tid stått på
dagordningen.
ARBETAREFÖRHÅLLANDEN. Egendomarnas ringa storlek har
naturligtvis till följd, att brukaren och hans familj mestadels utgör hela
arbetsstyrkan, och även vid de större egendomarna söker man så mycket Som
möjligt inskränka den fasta arbetsstyrkan till det minsta möjliga och använder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
