Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avskaffades utförselpremierna och stadgades rätt till fri införsel av spannmål till
nederlag, varifrån den fick uttagas tullfritt, sedan priset nedgått till viss nivå,
som dock sattes hög (80 sh. per quarter vete, men lägre från Canada). Den
föränderliga tullskalan bibehölls ännu i de nya tullförordningar, som
utfärdades åren 1822 och 1828, men dess verkan, osäkerhet i handeln, ökad
spekulation samt strävan att uppdriva den inländska prisnivån, gav ökad näring
åt agitationen mot densamma, särdeles som åren 1837—41 bragte dålig
årsväxt. Opinionen mot spannmålstullarna fick under ledning av den år 1838
bildade anticornlawieague, i spetsen för vilken stodo Richard Cobden
och John Bright, den styrka, att en sänkning av tullen till en
registreringsavgift år 1842 genomdrevs för vete från Canada och under inverkan av
den genom potatissjukan framkallade nöden, år 1846 för allt spannmål. År
1869 avskaffades även denna avgift.[1] Det förut gällande förbudet att införa
kreatur ändrades år 1842 till tullskydd, och år 1846 avskaffades detta.
Den liberala politiken medförde även avskaffandet av kvarvarande band
och bördor å jordegendomen. Är 1836 stadgades ovillkorligt vitsord till
ägoskifte, då 2/3 av delägarna i samfällighet begärde sådant, och år 1845
underlättades skiftesproceduren och tillsattes en enclosure-cnmmission för
handläggning av sådana ärenden. Genom en följd av parlamentsbeslut (1841,
1842, 1858) befordrades avlösningen av å jorden vilande arbetsskyldighet,
vartill båda parterna erhöllo ovillkorligt vitsord. Först år 1922 beslöts
obligatorisk avlösning av arbetsplikten, vilket skulle vara slutfört år 1925.
Tionden, vilkens utgörande in natura vållade hinder vid skörden och vars
betalning i penningar, som mångenstädes införts genom överenskommelse,
förorsakade oreda vid beräkningen, förvandlades år 1836 till en fast
spannmålsränta, som skulle utgå i penningar beräknad efter 7 års
medelmarkegångspris. År 1891 överflyttades skyldigheten att betala denna avgift på jordägaren.
Den förbättring i konjunkturerna, som inträdde efter mitten på 1830-talet,
sträckte sig även till lantbruket, vilket småningom återvann förtroendet som
en lönande näring och under det följande årtiondet hade en kraftig
framgångsperiod. Spanmålsprisen nedgingo väl avsevärt efter tullarnas
upphävande, och därtill kom, att efter orientkrigets slut 1856 en väldig
spannmålsutförsel från Ryssland vidtog, men tillflödet av guld från de nyupptäckta
fyndigheterna i Californien samt 1860- och 1870-talens stora krig höllo dock
prisen uppe på en lönande höjd, och då dessutom England och Skottland
under 1850- till början av 1870-talet hade goda skördar, var sädesodlingen under
denna tid ännu lönande. Kreatursskötseln fick dock alltmer övervägande
betydelse genom god konjunktur för dess produkter och, särskilt för jordbruk
med framstående avelsbesättningar, genom försäljning av högt betalade
avelsdjur till alla delar av världen.
Den lågkonjunktur, som började i senare delen av 1870-talet och allt mer
skärptes under följande årtionde samt även sträckte sig till kreatursskötseln
till följd av börjande införsel av frusna varor från Förenta staterna,
drabbade det brittiska jordbruket desto hårdare, som landet under åren 1875—84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
