Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot Turkestan, Kina och Ostsibirien. Mot mjältbrand, rödsot hos svin,
fårkoppor, mul- och klövsjuka och rots användes ympning med framgång.
Mot tuberkulos har man, sedan tuberkulin blev tillgängligt, använt
undersökning med detta medel och nedslaktning av’alla reagerande djur. För
bakteriologiska undersökningar samt beredning av vacciner och sera funnos år
1900 ett bakteriologiskt centrallaboratorium och ett dylikt laboratorium vid
vardera av rikets veterinärinstitut (i Warschau, Kasan, Charkow och
Dorpat.[1]
HÄSTAVELN. Rysslands sedan gammalt oerhört stora hästbestånd
berodde i främsta rummet på de tallösa hästhjordar (tabuner), som under
tillsyn av sina som nomader levande ägare strövade kring på de ändlösa
slätterna i södra Ryssland från Dniepr till Ural liksom i de asiatiska
gränslanden. Odlingens framåtskridande undanträngde emellertid dessa
nomadiska hästuppfödare och deras hjordar. Först togos slätterna i anspråk
av stora fårhjordar, med vilka hästarna ej trivas att beta tillsammans, och
vilkas ägare, tack vare den större inkomst, fåren lämnade, kunde betala
högre avgifter än de hästuppfödande nomaderna. Vid 1800-talets början
hade dessa senare börjat undanträngas från slätterna kring Dniepr och Bug,
och redan före århundradets mitt hade fårhjordarna ersatt hästhjordarna på
de bästa och vattenrikaste betesmarkerna kring Don, så att hästuppfödningen
övervägande koncentrerades till slätterna norr om de kaukasiska alperna
och på deras nordsluttningar, där en blandning av det av kosackerna dit
medförda ukrainska och det kaukasiska hästslaget bildades, vilken vid denna
tid lämnade den större delen av arméns hästuppsättning. Sedan även dessa
trakter öppnats för bofast kolonisation, trängde även här först fåren och
därefter plogen hästhjordarna vidare österut. Ännu vid senaste sekelskiftet
var dock i de sydöstra guvernementet antalet av hästar ungefär det samma
som folkmängden.
Man urskiljer ett flertal inhemska hästslag, samtliga tillhörande den
tatariska rasen, men i de sydöstra trakterna starkt uppblandade med orientaliskt
blod. Bland dessa utmärker sig Karabagh-hästen i Kaukasien för stor
ädelhet och har använts som förädlingsmaterial i andra delar av riket. Som mer
oblandade tatariska slag omtalas den donska kosackhästen, delvis förädlad
med orientaliskt och engelskt fullblod, kalmuck-, baschkir-, ukrainska och
kirgisiska hästar. Den grova bitjougiska draghästen anses uppkommen genom
korsning av ukrainska hästar med holländska, införskrivna av Peter den
store. Av egentliga kulturraser finnes blott den orlowska travaren
(sid. 340).
För häststammens förädling har såväl regeringen som många enskilda
godsägare underhållit stuterier och avelshingstar företrädesvis av
orientaliskt, men även av engelskt full- och halvblod. Andra, tyngre hästslag hava
med det intensiva jordbruket vunnit insteg i de västra landsdelarna. Av
statsstuterierna har det Orlowska å Khränowoi, vilket staten inköpte år
1845, alltjämt åtnjutit stort anseende. Som stamhingstar ha där använts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
