Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utombygds sökande och 15—30 hektar för personer inom distriktet, men detta kan
ytterligare inskränka dessa arealer. Härvid tages även hänsyn till om
sökanden eller hans anhöriga redan äga jordegendom i distriktet. För förvärv
av jord genom arv från nära anhörig fordras dock ej koncession.
Tillåtelsen att förvärva jordegendom förknippas vanligen med villkoret, att den nye
ägaren skall bo och bruka den i 5 år, och om han ej fyller detta villkor, får
han sig förelagd viss tid, inom vilken den skall avyttras till person, som kan
godkännas. Då koncession begäres, äger kommunen förköpsrätt till
egendomen på samma villkor, som uppgjorts med sökanden, och härav ha många
kommuner begagnat sig dels för förvärv av skogar till allmänning dels för
att skaffa jordegendom för bildande av småbruk åt mindre bemedlade.
SKIFTE av samfällighet. På Vestlandet och vissa delar av Nordlandet var
egendomsgemenskap (sameie) med regelbundet återkommande fördelning
av inägorna vanlig ännu långt in på 1800-talet.[1] Mestadels hade dock
inägorna skiftats genom sämjodelning, men så att delägarna erhållit om
varandra blandade smategar (tejgebytte, teigblandning), vid vilkas brukning
delägarna måste följas åt och som höst och vår lågo öppna för gemensam
betning. På östlandet var samfällighet i inägor, där sådan förekommit,
försvunnen och tegblandning sällsynt, men skogen var i allmänhet icke eller
blott ofullständigt skiftad, ofta så att en jordägare fått äganderätt till jorden,
en annan till lövskogen och åter en annan till barrskogen eller rätt till
vedhygge, nävertägt eller bete å annan skogsmark.[2]
Olägenheterna härav vuxo, i den mån jordegendomarnas styckning och
kravet å större intensitet i lantbruket ökades. För att avhjälpa dem
utfärdades den 17 aug. 1821 en lag om rätt till skifte och de nämnda servitutens
avlösning, men dess verkan var ringa och otillfredsställande, särdeles
därför att skiftet ofta skedde genom delägarnas överenskommelse. Kunde sådan
ej ske, skulle begärt skifte verkställas av sorenskriveren med 4 gode män,
men ingen annan dokumentering krävdes än beskrivning över ägolotternas
läge och gränser utan kartläggning. För att befordra skiftet stadgades, att
lägenheter, som icke blivit skiftade före utgången av år 1837, skulle få
grundskatten höjd med 25 proc. men verkan härav upphörde, då grundskatten år
1836 upphävdes.
En ny skiftesstadga utfärdades den 12 okt. 1857. Enligt denna ägde varje
innehavare av en särskild brukningsdel i en samfällighet, som ej laga
skiftats efter år 1858, vitsord till skifte, vilket i regel skulle omfatta hela
sam-fälligheten och utföras av statens lantmätare. Ägodelningsrätten ägde
påbjuda utflyttning mot ersättning. Denna lag ökade starkt skiftena av
sam-fälligheter, särdeles därför att största delen av omkostnaderna, efter 1860
även en del av utflyttningsersättningen, bekostades av statsmedel.
Ny skifteslag utfärdades den 13 mars 1882, och ändringar i densamma
lia sedan skett 1895, 1917 och 1921. Denna lag medgiver åtskilliga undantag
från det allmänna tvånget att underkasta sig begärt ägoskifte. Skifte av
samfälligheter, som hava stort omfång eller där rättsförhållandena äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
