Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kronoskogar i södra och mellersta Sverige, vilka icke behövdes för flottan
och för statens övriga behov eller till ersättning för tidigare medgiven skogs-
och mulbetesrätt, skulle uppdelas i lotter och försäljas. På grund härav
började kronoparkers och kronoallmänningars försäljning och försiggick i sådan
utsträckning, att då dessa försäljningar i slutet av 1850-talet inställdes,
kronoparkernas areal reducerats till omkring 50,000 tld.
Då kronans skogar i norra Sverige till följd av folkbrist och felande
kommunikationer ej ansågos kunna användas bättre än till nya hemmans
anläggning, tilldelades vid avvittringen i dessa landsdelar betydligt större
vidder av skog åt hemmanen än författningarna avsett (sid. 733). Tillika
utbyttes den sågverken medgivna rätten till stockfångst från kronans skogar
för Jämtland genom k. brev den 10 febr. 1824 och för de tre nordligaste
länen den 2 maj 1826 mot upplåtelse av så stort skogsområde, som ansågs
kunna lämna sågverket det tillerkända antalet timmer, såsom skattehemman
med befrielse från stubböresavgifter, och den 29 maj 1852 medgavs
ytterligare, att då den mark, som sålunda tilldelats sågverk, icke kunde lämna det
antal stockar, vartill sågverket ägde rätt, skulle detta få ersättning i
skogsmark från överloppsmark.
Rätten att dela skogsallmänningarna utsträcktes också år 1824 till
lands-och häradsallmänningarna samt de kronoallmänningar, i vilka enskilda ägde
rätt till utsyning av virke. Uppdelningen av dessa skogar befordrades genom
skiftesdelningarna, vilka togo stor fart, sedan lagaskiftesförordningen år 1827
utfärdats, och fortgick så, att allmänningarna till största delen voro skiftade
före århundradets mitt.
Genom k. förordning den 20 okt. 1830 medgavs kronoskattehemman och
berustade säterier att avlösa kronans rätt till å deras mark växande ekar,
måste- och storverksträd, och slutligen fingo ägare av kronoskattehemman
den 8 okt. 1875 rätt att förfoga över dem utan lösen.
För att skaffa kronans behov av ekvirke avsattes de medel, som inflöto i
lösen för nämnda träd, till en ekplanteringsfond, som skulle användas till
statens ekplanteringar, av vilka den på Visingsö blev den mest betydande. Å
Öland bibehölls en del av ekskogarna för flottans behov.
Vid denna tid ägnades mycket intresse åt trädplantering, men denna kom
huvudsakligen att gälla allehanda lövträd och pil. Planteringen av
flygsandsfälten i Skåne och Halland, vilken redan tidigare varit föremål för
regeringens omsorg understöddes med statsmedel och gjorde under 1820- och
1830-talen stora framsteg.
De hinder som förefunnos att med ekonomisk vinst avsätta virke liksom
även inskränkningarna i rätten att anlägga sågar blevo också undanröjda
(fullständigt först 1863).
Sedan den alltmer omfattande sågverksindustrien förbrukat det mesta av
de lätt åtkomliga skogarna i de södra och mellersta landsdelarna, med
undantag dock för bruksskogarna, vilka bevarades för sin avsedda bestämmelse,
fick avverkningen fart även i Norrland, och från tiden omkring 1840
uppväxte talrika sågar i kustlandet, vilkas avverkning starkt ökades genom
övergång till ångdrift. För virkets transport från skogarna ini landet bildades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
