Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aluminium - Alun - Alunjord; se Alun - Alunskiffer - Alvargremla; se Vadare, smärre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptages av växterna som näring, är jordens halt
av detta ämne av betydelse blott genom dess
föreningars inverkan på jordens
absorptionsförmåga samt dess sammanhang och därav
beroende övriga fysikaliska egenskaper. (Se
Jord: Sammanhang, Struktur, Fuktighet.) Halten
av i saltsyra lösligt a., beräknad som lerjord,
står i förhållande till den ingående mängden
lerartade delar och är i sandjord obetydlig,
i fruktbar sandjord sällan överstigande 2 proc,
i myrjord från en obetydlighet upp till 10
proc, likaså i lerjordsslagen, men halten av
den i svavelsyra lösliga lerjorden betydligt
större. H. J. Dft.
Fysiologisk betydelse och
medicinsk användning. Ehuru
ymnigare förekommande i den oorganiska naturen
än någon annan metall, finnes aluminium
endast i ringa mängd i växtriket och är ej
påvisat som beståndsdel av djurkroppen.
Lösliga aluminiumföreningar uppsugas nämligen
ej från tarmen. Att de, införlivade på annat
sätt med djurorganismen, äro giftiga, har
därför intet praktiskt intresse. Däremot äro
deras lokala verkningar på slemhinnor och
sårytor samt deras antiseptiska verkan av
medicinsk betydelse. Viktigast bland de lösliga
aluminiumföreningarna är alun (kalialun,
kalium-aluminiumsulfat), vilket vanligen
användes i svaga (1—2 %-iga) lösningar som
sammandragande medel vid behandlingen av
katarrer i slemhinnor, t. ex. vissa former av
slidkatarr. Stundom användes det i
pulverform som ett mildare frätmedel vid behandling
av sår med stark vätskeavsöndring eller
svallköttsbildning. Någon gång som stoppande
medel vid diarré hos de större husdjuren.
Aluminiumacetat (ättiksyrat a.)
verkar mindre starkt sammandragande än alun,
men kraftigare bakteriedödande. Det
användes vanligen i form av »Burows lösning»,
som beredes genom utspädning av den på
apoteken tillhandahållna
»aluminiumsubacetatlösningen», med 3 gånger så mycket vatten
eller, billigare, genom att i en liter vatten lösa
upp 1 à 2 matskedar av en blandning av 100 gr
alun och 200 gr blysocker. Burows lösning
är ett ofarligt och synnerligen användbart
medel till omslag om eller baddning av
inflammerade kroppsdelar, t. ex. vid het
lårsvulst hos häst, selbrott, sensträckningar och
vrickningar m. m. Till sist kan nämnas, att
aluminiumsilikat (kaolin,
porslinslera, »bolus»), ingivet i stora mängder, försökts
vid en del med abnorma jäsningsprocesser och
diarré förlöpande tarmlidanden, en
behandlingsmetod, som bygger på det olösliga,
finfördelade kaolinets förmåga att mekaniskt
binda vissa produkter av tarmbakteriernas
verksamhet. *
Alun, dubbelsalt av sulfater, vanligen av
kalium- och aluminiumsulfat, med formeln
AlK(SO4)2+I2H2O. Kalialun finnes
färdigbildad, utvittrad ur vissa bergarter, men
beredes mest genom bränning och utlakning av en
del berg- och jordarter, bland annat
alunskiffer. Den bildar stora, färglösa kristaller, som i
vatten bilda en lösning med sötsur,
sammandragande smak. Användes som
betningsmedel vid färgning, limning av papper,
vitgarvning m. m. Det salt, som här och var
utvittras ur jord, särdeles på sank mark, »sjöjord»,
»alunjord», utgöres delvis av alun; dylik jords
ofruktbarhet kan bero på alunhalten, men ofta
även på närvaro av fri svavelsyra. Se Sjöjord.
Alunjord. Se Alun.
Alunskiffer, en av inblandade organiska
ämnen svart lerskiffer, förekommer
underlagrande kalkstenen i Sveriges kambrisk-
siluriska formation. Till följd av sin ända till 20
% uppgående halt av brännbara ämnen, kan
a. brinna och användes som bränsle vid
kalkbränning. Vid bränningen syrsättes svavlet
ur den svavelkis, som finnes i skiffern, under
bildande av svavelsyra och sulfat av bland
annat kalium och aluminium. Ur den brända
skiffern kunna sulfaten utlakas som alun.
A. giver upphov till en fruktbar jord och
användes i bränt skick, såsom den erhålles
som avfall från kalkbränningen, som
jordförbättringsmedel; den brända skiffern är då
blandad med kalk, som neutraliserar dess halt
av svavelsyra. Dylik bränd a. blandad med
kalk användes som gjutmassa. Se Cement.
Alv, det under matjorden liggande
jordlagret, utgöres i regel av samma jordart som denna
senare, men är mindre blandad med mull
och därför oftast mindre mörk i färgen samt
mindre vittrad och multnad och sålunda
fattigare på färdig växtnäring än matjorden. På
grund härav samt till följd av sitt läge och
sin mindre luckerhet är alven föga genomsatt
av finare växtrötter, och de grövre rötter,
företrädesvis av fleråriga växter, som
nedtränga i densamma, äro mindre förgrenade än
matjordsrötterna. Alvens beskaffenhet är dock
av största betydelse för markens fruktbarhet.
Utom att djuprotade växter därur direkt
upptaga näring, utövar den stor inverkan på
matjordens sammansättning — matjorden är i
regel bildad av alven — fuktighets- och
värmeförhållanden samt reglerar tillgången på lös
växtnäring genom att absorbera ämnen, som
sjunka med nedsipprande vatten, varefter
dessa åter medelst uppstigande kapillärt
vatten kunna återföras till växtrötternas
näringsrymd och sålunda ersätta matjordens förlust
av växtnäring. Växtrötternas nedträngande i
alven, varigenom de få säkrare tillgång på
fuktighet och ökad mängd näring, bör
befordras genom dikning och alvluckring
samt odling av djuprotade växter, såsom
baljväxter, vilkas rötter efterlämna av mylla fyllda
gångar, genom vilka luft, vatten, daggmaskar
samt följande grödors rötter kunna nedtränga.
Alvargremla. Se Vadare, smärre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
