Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anspänning - Anstrykning - Antavla, Anträd - Anthemis - Anthonomus - Anthoxantum - Anthriscus - Anthyllis - Antifebrin - Antikropp - Antipyretiska medel - Antirrhinum - Antiseptiska medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla av vägens ojämnheter framkallade
ryckningar, förstärkta genom den långa stången,
överföras genom stångkopplen och selarna till
dragarna. Därför är anspänning med kort
mellanstång att föredraga å arbetsfordon och
å ojämna vägar.
På en del slåtter- och skördemaskiner har
förekommit en från Amerika härrörande a.,
som utgöres av en lång tistelstång med våg
och svänglar i båda ändar samt fram- och
baksvänglarnas ändar förenade med dragkedjor,
i vars länkar i den främre tredjedelen
seltamparna trädas. Anspänningen är bekväm och
fördelaktig i det avseendet, att hela bärningen
och mothållningen förlägges till hästens rygg
och bogrörelserna bliva obehindrade. Vid
offentlig avprovning av slåttermaskiner med
denna anspänning anmärktes, att stången ej
får nog stadga utan slänger mot hästarna, och
att dessa lätt skadas i bogen av
framsvänglarna.
Vid oxars a. med parok är stången
direkt häktad vid detta. Numera har dock
loksele kommit allt mer i bruk även för oxar.
Tre hästar i bredd anspännas
antingen vid var sin svängel på en fast, över
gaffeln vilande sprängbom eller vid en
olikarmad våg; vid dennas längre arm fästes en
enkel svängel för en häst och vid den hälften
kortare armen en likarmad våg med de båda
andra hästarnas svänglar.
Vid 3- eller 4-spann gå de två bakre
hästarna vid stången och den eller de främre
draga med linor och en våg fäst vid
spannkroken i stångens främre ände. A. Pn.
Anstrykning. Se Målning.
Antavla, Anträd, schema över en viss
individs förfäder i flera eller färre led, angivande
först föräldrarna, sedan mor- och
farföräldrarna, så dessa fyras föräldrar o. s. v., så långt
förfäderna äro kända eller så långt man
önskar. Stamtavla, pedigree, betecknar
däremot ett föräldrapars eller en individs
avkomlingar genom flere eller färre led, först
barnen och deras makar, sedan deras
avkomlingar o. s. v. De inom djuraveln brukliga
s. k. stamtavlorna äro således egentligen
antavlor. H. T—n.
Anthemis. Se Kullor.
Anthonomus. Se Hallonvivel,
Äppelblomvivel.
Anthoxantum. Se Vårbrodd.
Anthriscus. Se Körvel.
Anthyllis. Se Getväppling.
Antifebrin. Se Aminoföreningar.
Antikropp. Se Bakterier, Immunitet,
Smittosam sjukdom.
Antipyretiska medel. Se Feberstillande.
Antirrhinum. Se Lejongap.
Antiseptiska medel. Sedan det — med
början av 1849, då mjältbrandsbacillen
upptäcktes — konstaterats, att bakterier och
till en del även andra mikroorganismer i stor
utsträckning äro alstrare av sjukdomar;
liksom av förruttnelse och jäsningar, har man
sökt efter ämnen, med vilkas tillhjälp dessa
mikroorganismer kunna dödas eller hämmas
i sin verksamhet. Sådana ämnen kallas
antiseptiska medel eller antiseptika
(av grekisk härledning betyder eg. »mot
förruttnelse») eller desinfektionsmedel.
Det förra namnet användes vanligen för
ämnen avsedda till bekämpande av
bakterier på sårytor eller slemhinnor eller på
hudytan före en operation, i enstaka fall även
inom djurkroppen befintliga
mikroorganismer. Desinfektionsmedel pläga de benämnas,
då de äro ämnade att förstöra skadliga
mikroorganismer utanför djurkroppen — i
bostäder, ställar, på seldon och redskap m. m.
Användningen av antiseptika benämnes
antiseptik, då den har djurkroppen till
föremål, eljes desinfektion (se d. o.).
Ämnen, som vi nu benämna antiseptika och
desinfektionsmedel, ha delvis varit kända och
nyttjade som sådana långt innan den.
teoretiska grunden för deras användning var känd.
Konsten att genom »balsamering» hindra lik
från att ruttna är sålunda uråldrig; likaså
konserveringen av kött genom saltning eller
rökning — metoder, som bero på den
antiseptiska verkan av de använda medlen, den
starka koksaltlösningen, fenolerna i röken
etc. — Bakterierna äro liksom andra
växt-och djurceller för sina livsförrättningar
beroende av protoplasmats vidmakthållande vid
normal beskaffenhet. Förändringar i
protoplasmats fysikaliska beskaffenhet, t. ex.
genom minskning av vattenhalten, eller i dess
kemiska sammansättning genom inverkan
av ämnen, som reagera med (sönderklyva,
utfälla eller bilda föreningar med)
protoplasmabeståndsdelarna, döda cellen eller hämma
åtminstone dess funktioner. Antiseptika
verka på något av dessa sätt. På grund av
likheten mellan bakterie- och djurcellen är det
tydligt, att de antiseptiskt verkande medlen
äro gifter lika väl för den senare som för
bakterien, ett förhållande, som i hög grad
begränsar dessa medels medicinska användning.
Villkore† för att ett ämne skall vara verksamt som
antiseptikum är, att det såsom fenol
(karbolsyra) skall kunna direkt intränga i
bakterierna, eller att det skall kemiskt påverka
äggviteämnena, i första rummet i protoplasmats
ytterskikt, såsom fallet är med syror, luter
och vissa metallsalter. (Den
förruttnelsehämmande verkan av koksalt beror, åtminstone
till största delen, på dess egenskap att taga till
sig vatten från bakterierna och dess
näringssubstrat). — Det första ämne, som användes
för antiseptisk sårbehandling, var fenol
eller »karbolsyra», C6H5OH (se d. o.).
Dess användning som sårmedel (i 1—3, högst
5-%iga lösningar) har till största delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
