[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
potatisodlande trakterna av Skåne och Belkinge som
en binäring till jordbruket, så till vida som
därstädes finnes ett antal föreningsbrännerier,
tillhörande i orten boende jordbrukare, vars
potatisskördar där förarbetas. Föreningarna
äro dels andelsföreningar, dels bolag.
Bränning. 1. B. av lämningarna av den
förutvarande växtligheten har förr allmänt
brukats vid nyodling och skogsföryngring samt
ofta för framkallande av bättre bete och även
som en tidvis återkommande
förbättringsåtgärd å redan odlad jord. Se Kyttning,
Lerbränning, Mossodling, Svedjebruk. Mot dylik
b. hava sedan långt tillbaka uttalanden och
förbud förekommit på grund av den därmed
förbundna faran för dels jord- och skogseld,
dels jordens utsugning och förstöring, och
numera förekommer dylik b. endast
undantagsvis och knappt annat än vid nyodling. I den
allmänna lagen (Byggn.b. 14 kap.) har sedan
gammalt rätt till svedjande varit inskränkt
till skydd för skogen samt å sandmo,
bergaktig och stenbunden jord, och i den nya
jordabalken finnes i lag om nyttjanderätt
till fast egendom kap. 2 § 20 och i den
norrländska arrendelagen § 21 förbud att å
arrenderad jord utan jordägarens tillstånd svedja
eller bränna jord.
B. utgör ett bekvämt sätt att undanskaffa
besvärligt växtavfall och göra dettas innehåll
av mineralisk växtnäring omedelbart
tillgängligt för följande gröda. B. lösliggör även en del
av jordens eget förråd av växtnäring, och till
följd härav kan annan gödsling bliva
obehövlig. Den gör även den brända ytjorden luckrad
och inpyrd med ammoniumsalter, vilka bildats
vid de organiska ämnenas ofullständiga
förbränning och tjäna till växtnäring omedelbart
eller efter salpeterbildning. Skadliga sura
ämnen i jorden neutraliseras genom den bildade
ammoniaken och de basiska
askbeståndsdelarna. Slutligen rensar b. jorden från ogräs
samt parasiter ur växt- och djurvärlden.
Men mot dessa fördelar står förlusten av
uppbränd mylla och mullbildande ämnen, vilka
äro av största betydelse för jordens fruktbarhet,
samt ett påskyndat uttagande av jordens
innehåll av växtnäring, varav följer
fruktbarhetens hastiga avtagande, om ersättning ej
lämnas genom gödsling. Upprepad b. gör
därför jorden »dödbränd» och kan sänka mossars
yta så, att avdikningen blir för grund. B. bör
därför aldrig ske för redan odlad jords gödsling
eller för en tillfällig förbättring av bete och vid
jords odling endast för undanröjande av
växtdelar, som ej kunna med fördel användas till
bränsle eller bringas att snart multna eller på
annat sätt komma till gagn. H. J. Dft.
Bränning å skogsmark har
tidigare varit rätt mycket använd och förordad
dels för undanröjande av det för en efter
kalavverkning följande skogsodling hinderliga
riset, dels för att motverka å hyggena
uppträdande skadeinsekter. B. rätt använd kan också
medföra avsevärda fördelar.
Genom markens avbränning alstras aska,
vars salter kunna utlösas av regnvattnet och
därigenom komma växtligheten till godo.
Genom markens upphettning lösliggöras också
en del oorganiska, förut svårtillgängliga
föreningar, och växter, som uppdragas i en mark
som upphettats till omkring 100° C, få ofta
stora, mörkgröna blad och en i allmänhet
kraftig utbildning av de vegetativa delarna,
tydande på rik kvävetillgång (jfr Desinfektion
av jord). En mark, som övergåtts av eld,
undergår liknande förändringar som en upphettad
eller med flyktiga antiseptiska medel behandlad
jord. Ett råhumustäcke, i vilket
omsättningen av de organiska kväveföreningarna
försiggår mycket långsamt, kan genom en
lättare markbränning förändras till en
mullartad mark med livlig salpeterbildning. Den
flora, som infinner sig efter b., utgöres i regel
av utpräglat salpeterälskande växter.
Salpeterbildningen i den av eld övergångna
marken kan bibehålla sig ganska länge, 10—20 år,
men kan också snart upphöra.
Bränningens inverkan på kväveomsättningen
i jorden torde vara den förnämsta orsaken till
dess gynnsamma inverkan på skogens
föryngring. Som markberedningsåtgärd har b.
sin plats inom skogsbruket men endast på
mark, som besväras av ett starkt utvecklat,
svårmultnat råhumustäcke, vilket genom en
lätt bränning tidigt på våren kan bringas i ett
för skogsplantorna gynnsamt tillstånd. På
mark med tunt eller mera gynnsamt
humustäcke bör b. icke användas; den är där antingen
skadlig, då det tunna humustäcket lätt kan
brännas upp, eller åtminstone onödig, då redan
ökat ljustillträde till marken kan framkalla
för plantorna gynnsamma förändringar i
denna. H. Hn.
2. Bränning av djur med glödgade
brännjärn (kniv-, kul-, syl- eller oliv-formiga)
är en bland de äldsta veterinära
behandlingsmetoderna och användes med fördel för att
åstadkomma en starkt hudretande och
avledande verkan, ss. vid en del långsamt
förlöpande sjukdomsprocesser i ledgångar (spatt,
ringröta) samt i senor och band (senklapp).
Syftet är att genom den häftiga inflammation,
som b. framkallar, antingen påskynda
förbeningsprocesser i ledgångar (spatt och
ringkota) eller ock genom ärrbildning åstadkomma
en skrumpning av vävnaderna, som verkar
som ihållande tryckförband. Den slutliga
verkan av b. visar sig därför först efter ganska
lång tid, flera veckor till 2—3 månader. B.
användes även för att stilla blödning, i det
att brandskorpan tilltäpper blodkärlen. För
att förekomma, att brandskorpan därvid
fastnar på brännjärnet, bör man med det
vitglödgade järnet endast hastigt beröra sårytan.
Även för avlägsnande av s. k. svallkött och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
