Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännjärn - Brännkultur - Brännmaterial - Brännskada - Bränntorv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre svulster är b. med vitglödgat järn
lämpligt. Slutligen användes b. även för öppnande
av djupgående bölder dels för att undvika
blödning, dels för att åstadkomma en genom
brandskorpan mot infektion skyddad kanal,
som även längre håller sig öppen. E. N—m.
Brännjärn. Se Bränning 2.
Brännkultur. Se Bränning 1, Svedjebruk.
Brännmaterial. Se Bränsle.
Brännskada: 1. på djur visar sig i
lindrigaste fall endast som rodnad i huden, men
vanligen utsvettas blodvatten från läderhuden,
så att överhuden lyftes upp i blåsa, och i
svåraste fall uppstår brand i vävnaderna, varvid
bildas torr, vid förbränning genom fasta
kroppar läderartad, men vid förbränning
genom vätskor mjuk, gråartad brandskorpa.
Smärtan lindras genom baddning med kallt
vatten, Burows lösning (se Alun) eller
kalk-liniment. Behandlingen går för övrigt ut på
att utestänga luften och hindra infektion.
Brännblåsan öppnas, och sårytan impudras
med jodoform eller en blandning av lika delar
dermatol, zinkoxid och stärkelse samt täckes
med vadd, som kvarhålles genom ett förband.
Kan sådant ej anläggas, påstrykes blyättika
eller blytannatsalva, jodoformkollodium,
salolsalva eller i brist på annat tjock olja, grädde
eller osaltat smör. E. N—m.
2. På skogsträd. Se Brandljud.
Bränntorv utgör sedan gammalt ett
allmänt använt bränsle i skogfattiga trakter. Då
b. är en mycket skrymmande och lätt
avstybbande vara, hava de genom
samfärdsmedlens förbättring ökade transportmöjligheterna
snarare minskat än ökat dess spridning och
användning, i det att dessa möjligheter mera
gynnat en vidsträcktare användning av stenkol
och den som hushållsbränsle behagligare
veden. Trots landets ofantliga tillgångar på torv
och dess stegrade bränslebehov har det kraftiga
understöd, som givits den industriella
b.-tillverkningen, icke lyckats giva denna någon
varaktig framgång, och
husbehovstillverkningen torde snarare hava av- än tilltagit.
Den fabriksmässiga b.-tillverkningen
uppskattades för åren 1911—1915 till i medeltal
50,000 ton, men har under världskriget
avsevärt ökats och angives för år 1919 till 312,466
ton; husbehovsberedningen anses vara större.
Vid de över 550 större torvfabriker, som år
1921 voro officiellt registrerade, bereddes b.
med 552 press- och älttorvverk samt torvströ
med 362 pressar. Därtill kommer ett antal
icke registrerade fabriker och alla dylika
anläggningar med mindre än 18 hkr. motor.
Materialet för torvberedningen
inverkar mycket på torvens
beskaffenhet och värde och på lämpligaste sättet för
beredningen. Kärrtorv, som vanligen
utgör bottenlagret i mossarna men stundom
går upp i dagen, lämnar en fast och hård torv
med hög vikt (35—40 kg. per hl.) och
medelhögt till högt värme värde. Mosstorv, som
oftast bildar mossarnas ytlager men stundom
hela eller större delen av deras massa, lämnar
en lätt torv (20—25 kg. per hl.) med lågt till
medelhögt värmevärde och låg askhalt. Ofta
användas dessa båda slag i blandning, varvid
i allmänhet varan blir bättre, i ju större mängd
kärrtorven ingår i blandningen.
Torvberedningen sker efter följande metoder:
1. Skär- eller sticktorvberedning sker i regel
för hand: tegelformiga stycken uppstickas med,
spade och äro efter torkning på fältet färdiga
till användning. Den beredes helst av mogen,
d. v. s. väl multnad, tät torvmassa, vilken har
högre brännvärde, men även av sämre torv
t. o. m. mosstorv, vilken på grund av sin seghet
håller väl tillsammans under torkning och
forsling. Då beredningen ej gärna går på djupet,
äro grunda mossar lämpligast. Torven bör, för
att sammanhängande stycken skola erhållas,
vara fri från träbråte och ej vara täckt av lös
yttorv. Mossen bör i förväg väl avdikas, så
att torvmassan sammansjunkit, varigenom
upptagningen lättas och torkningen befordras.
Torven uppstickes utefter en rät schaktlinje
med 0.5—1 m. bred »stickbank» och
upplägges på ett i förväg i ordning ställt
torkfält, vars utrymme bör beräknas till
12—15 kvm. för varje kbm. upptagen
torvmassa. Torvspadarna för uppstickningen böra
vara skarpa, med kortare eller längre blad efter
torvens mindre eller större sammanhang, och
bruka för seg torv vara försedda med trampa.
Särdeles på mossar i instängt läge är
fördelaktigt att upplägga torven till torkning på
steg- eller grindhässjor. Torr sticktorv av
mogen mosse väger omkring 25 kg. per hl.,
men lösare varas vikt kan nedgå ända till 15
kg. En sommars torkning nedbringar sällan
vattenhalten under 30 %.
2. Älttorv. Torv ur mossens olika lager
sammanblandas och ältas under tillsättning
av vatten till en grötformig massa, vilken
formas till stycken som torkas. Härvid duga
även de mindre multnade lagren, om blott
tillräckligt av fet torv ingår och
sammanbinder de föga multnade delarna. För
erhållande av fullgod vara behöves minst dubbelt
av fet kärrtorv mot mängden mosstorv. Då
inga regelbundna stycken skola upptagas,
kunna även med träbråte bemängda mossar
avverkas på detta sätt, och hela torvmassan,
såväl det bättre som det sämre, förarbetas till
en ensartad torvvara. Genom ältningen blir
massan tät och överdrages vid torkningen snart
av ett skinn av, de kolloida delarna, vilket gör
torven mindre mottaglig för regn under
torkningen, varför ock tillverkningen kan fortgå
längre, i s. Sverige till i augusti. Beredningen
sker på olika orter på olika sätt. I
Västergötland beredes klapptorv eller kultorv
genom att den ältade massan sammanklappas
till bollar, som utläggas på torkplatsen. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
