Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Defensolat - Degeneration - Deja - Delphinium - Demodex - Denitrifikation - Deposition - Depression - Dermatocoptes. - Dermatol - Dermatophagus - Desaminering - Desinfektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Defensolat. Se Karbolineum.
Degeneration. Se Urartning.
Deja betecknade i äldre tider ledarinnan av
det kvinnliga tjänstefolket, numera (mer
sällan) den tjänarinna, som sköter ladugård och
mjölkhushållning.
Delphinium. Se Riddarsporre,
Demodex. Se Kvalster.
Denitrifikation. Se Salpeter.
Deposition. Se Bankräkning.
Depression vid foders smältning. Se
Matsmältning.
Dermatocoptes. Se Skabb.
Dermatol, ett svavelgult pulver, bestående
av gallussyrad vismutoxid, brukas som
antiseptiskt medel på sår och vid hudsjukdomar.
Dermatophagus. Se Skabb.
Desaminering. Se Ammoniak.
Desinfektion. Ordet betyder undanröjande
av smitta och användes i allmänhet för
bekämpande av bakterier och andra mikrober.
De härför använda medlen kallas
desinfektionsmedel (jfr Antiseptiska medel). De kunna
lämpligen indelas i fysikaliska och kemiska.
I. Desinfektionsmedel, I. Fysikaliska.
Mest användes upphettning, varvid
man vid d. av vätskor skiljer mellan:
a. Pastörisering (efter Pasteur, som
först använde metoden) — består i en
uppvärmning till en temperatur under kokpunkten
vanligen 60—90°. (Se Pastörisering.)
b. Sterilisering består i upphettning
till högre värmegrad och under längre tid, så
att icke blott själva bakteriecellerna utan även
de betydligt motståndskraftigare sporerna
dödas och man sålunda erhåller en fullständigt
mikrobfri, steril vätska. Vanligen
begagnar man sig av vattenånga av högre tryck
än atmosfärens, så att värmegraden stiger över
100. Kläder o. dyl. steriliseras eller
desinficieras genom att utsättas för inverkan av
»strömmande vattenånga» (100° C.) i stora,
slutna behållare (desinfektionsugnar) under
1/2—1 timme.
Frysning hämmar mikrobernas
livsverksamhet, men dödar dem ej.
Solljus verkar genom de violetta och
ultravioletta, d. v. s. de kemiskt verksamma
strålarna bakteriedödande och bör därför
släppas in så mycket som möjligt i byggnader.
I rinnande vatten bidrager solljuset i väsentlig
grad till självreningen, i det att genom vattnets
rörelse ständigt nya bakterier bringas upp till
ytan och dess inverkan. — Elektriskt
bågljus är kraftigt mikrobdödande på
grund av sin rikedom på kemiskt verksamma
strålar. — Röntgen- och
radiumstrålar inverka ej synnerligen kraftigt på
bakterier.
Elektriska strömmar verka ej så
mycket i och för sig som genom sekundära
orsaker, t. ex. elektrolytiska sönderdelningar
och härvid alstrade väte- och hydroxylioner.
Högt tryck, även flera hundra
atmosfärer, är utan inverkan på bakterier.
2. Kemiska
desinfektionsmedel. Hit kunna räknas alla ämnen, som utöva
en giftverkan på celler i allmänhet och alltså
även på mikroorganismerna. Sådana ämnen,
s. k. »antiseptiska», äro framför allt tunga
metallers salter, såsom sublimat,
(kvicksilverklorid), blå vitriol
(kopparsulfat), zinksulfat, organiska
syror, såsom salicylsyra, benzoesyra
(dessa två syror och deras salter användas
mest såsom konserveringsmedel), vidare ur
stenkolstjära framställda preparat, såsom
karbolsyra (fenol), lysol, kreolin.
Mineralsyror äro i regel oanvändbara på grund
av sina frätande egenskaper. Borsyra har
dock fått stor användning både såsom
antiseptikum och konserveringsmedel, då den å
ena sidan är en mycket svag syra och samtidigt
av ganska kraftig verkan, möjligen beroende på
att boren här verkar på samma sätt som de
tunga metallerna i deras salter. Klor och
jod hava stor användning, den förra i
praktiken i form av klorkalk (kalciumhypoklorit),
den senare inom medicinen. Alkalier användas
föga på grund av sina obehagliga biverkningar.
Ett undantag utgör dock nysläckt kalk
(kalciumhydrat), som är ett verksamt, billigt
och synnerligen användbart medel för
bestrykning i ladugårdar och stallar, mejerier etc. Ett
mycket användbart desinfektionsmedel är
formaldehyd, som i gasform lätt
intränger överallt och sedermera vid utluftning
åter försvinner utan att kvarlämna några spår.
Formaldehyd är det numera vanligaste medlet
vid d. av bostäder, möbler etc. Den omkring
40 %-iga vattenlösningen kallas formalin
(se d. o.). För d. användes vanligen 1—2 %-ig
lösning. Kraftigt desinficierande verkar även
alkohol (i 50—60 %-ig lösning), som har
särskilt stor användning i kirurgisk praxis.
Kraftiga oxidationsmedel hava även fått stor
användning såsom antiseptika (se d. o.), t. ex.
kaliumpermanganat (kamäleon),
vätesuperoxid (oxygenol), ozon, varav
det sistnämnda även användes i stor skala
vid rening av dricksvatten.
II. Desinfektion av jord. Vid försök att
genom desinfektionsmedel befria jord från för
växterna skadliga parasiter har det visat sig,
att såväl behandling med flyktiga antiseptika,
såsom kolsvavla, toluol, kloroform,
formaldehyd m. fl., som även upphettning av jorden
t. ex. genom ångning, kan i hög grad öka
dennas fruktbarhet. Växter, som odlas i så
behandlad jord, från vilken det desinficierande
ämnet avdunstat, växa frodigt med mörkgröna
blad, liksom vid rik tillgång på kvävenäring.
Undersökning av jordens bakterieflora har
visat, att antalet mikroorganismer starkt
minskats omedelbart efter behandlingen, men att
snart inträder en kraftig ökning av vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
