Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hästraser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
räfsa, vilkens kusksits är anbragt på gaffeln,
som är ledbart förenad med och motväger
räfs-kammen, så att kuskens tyngd bidrager till att
vrida räfsan, när denna upplyftes, varigenom
kraft besparas och avläggningen blir mjukare.
Svenska räfsor äro vanligen självavläggande
och balanserande. Räf san rensas vid sin
tömning från strå genom antingen mellan pinnarne
sittande renskäppar eller en på dem vilande
avstrykarebalk. Hjulräfsor göras numera mest
med hjul av järn, som äro hållbarare än delätt
gistnande trähjulen, och räf skam av
vinkeljärn, varigenom dennas böjning förekommes.
Hjulräfsors bredd är 1.7—3, vanligast 2.5 m.,
med 20—34 klor. Som en h. ej fullt tager ut en
hästs kraft, vinnes i arbetsmängd genom
större bredd. Renräfsningen befordras genom
små avstånd mellan klorna. På arbetsdagen
medhinnes räfsning av 3—3.5 ha. per m.
arbetsbredd eller i medeltal 8 ha.
Hästsko. Se Hovbeslag.
Hästskyddare kallas en fjädrande apparat
att insätta mellan dragaren och det fordon eller
redskap, som han skall draga, för att utjämna
stötar och ryckningar. Den mest brukliga är
den av J. T. B. Siden konstruerade, som består
av 2 i varandra kedjade länkar fästa vid
utanför liggande, åt motsatt håll spända
spiralfjädrar. Innerlänkarne avslutas med 2
dragkrokar, som häktas den ena i draglinan, den
andra i lasten (dragbommen, svängeln). Vid
dragning spännas fjädrarne, tills innerlänkarne
bottna. I en tysk konstruktion av Poehlman
består hästskyddarens inre av 2 byglar, vilka
i ena ändan bilda dragögglorna och med de
andra fria ändarna omfatta den omgivande
spiralens yttersta vindling; vid drag
sammantryckes sålunda spiralen och gör starkare
motstånd, ju mer den sammantryckes, ända tills
vindlingarna pressas mot varandra. Genom
användning av h. minskas de ryckningar, som
härröra av olika motstånd mot arbetsredskapet
och av dragarens ojämna rörelser, och därigenom
sparas arbetskraft, dragaren arbetar lugnare,
och brytsår på dragarne likasom brott på
maskinerna undvikas. H. böra därför användas
särskilt vid dragning av tunga redskap och i
synnerhet där kr af t åt gången är ojämn, ss.
vid körning av tunga lass på ojämn väg, vid
självbindande skördemaskiner, plöjning på
stenig mark o. s. v. I vandringar, där draget
bör vara kort, anbringas h. bakom
dragbommen.
Hästskötsel. F o d r i n g. Till följd av
hästens större rörlighet och den stora
omväxlingen i hans arbete kan i allmänhet hans
näringsbehov ej så noggrant i förväg
fastställas- och en uppställd foderstat så likformigt
följas, som det kan ske för de husdjur, som äro
mer i stillhet och inriktade på en viss, jämnt
fortgående produktion. Emellertid bör dock,
såväl för en önskvärd hushållning med fodret
som för att hålla hästen i för hans arbete lämplig
kondition, hans utfodring avpassas efter
näringsbehovet och vad för hans natur och arbete
är lämpligast. Härvid lämnar visserligen
hästens hull någon ledning för utfodringens
avpassning efter behovet, men då det är av
största vikt, att utfodringen i god tid regleras
efter de kommande arbetsperiodernas krav,
ha också för detta djurslag i praktiken prövade
normer stort värde för utfodringens ordnande.
Fodermängdeni förhållande till
kroppsvikten bör på grund av matsmältningskanalens
mindre utrymme vara något mindre för hästen,
än för idisslare är lämpligt, och särskilt gäller
detta hästar, som gå i strängt arbete eller
röra sig i hastig takt, emedan en större
fodermassa minskar djurets rörlighet. Vanliga
mängder äro per 100 kg. lev. vikt 1.5—2 kg.
torrsubstans för hästar utan eller i lindrigt
arbete och 2 till nära 3 kg. vid strängt arbete.
Underhållsfodret, som behöves för
att hålla en häst utan arbete i oförändrat hull,
har vid försök visat sig vara ungefär 0.9
foder-enheter per 100 kg. lev. vikt, med någon
ökning för smärre och minskning för storvuxna
djur. I denna fodermängd bör finnas 75 g.
smältbar äggvita per foderenhet.
Produktionsfoder. Den för
mekaniskt arbete behövliga näringens mängd står i
förhållande till arbetets mängd men växlar
mycket, enär den grad, i vilken kraften
omsättes i nyttigt arbete, ju i hög grad beror av
arbetets takt och art, arbetstidens längd m. fl.
omständigheter. De resultat, som vunnits
vid försök, är det därför vanskligt att noga
till-lämpa i praktiken, synnerligen som det ej är
möjligt att därvid noggrant uppmäta
arbetsmängden.
Enligt O. Kellner är en hästs näringsbehov i
förhållande till arbetsmängden följande:
Hästs lev.
i vikt | kg.
Dragkraft kg.
Dagl. arbete mill. kgm.
Näringsbeh. stärkelsev.
Motsv. fo-deTenh.
Underh, foder
Prod. foder
Summa
t 300
1 400
500
i 600
i 7°°
4£
I.44 I.80 2.16 2.52 2.88
2.35 2.^84
3-3o 3-73 4-13
2.70 3-38
4.05
4-73 5.40
5-05
0.22
8^6 9-53
7.2
8.9
10.4
I2.il I13.6I
Härmed må jämföras de resultat, som
erhöllos vid av Nils Hansson anordnade försök, vid
vilka utfodringen avpassades så, att hästarna
jämnt bibehöllo sitt hull. Vid lindrigt arbete
krävde då hästar med en lev. vikt av omkring
600 kg. 7—8, vid medelmåttigt 8—10, vid
strängt 10—12 och vid mycket strängt arbete
12—14.5 f.enh. per djur och dag.
Om än försöken visat, att hästens dragkraft
stiger i mindre grad än hans kroppsvikt, d. v. s.
att en mindre häst kan utveckla något mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
