Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/Ta^-v-v^-v
605
och de avvanda ungarna användes bur av
samma konstruktion men med bostaden delad
i två lika stora rum, vartdera av 100 x 100
cm. För hanar och ungdjur kunna dock även
enkelrum räcka. Av vikt är, att burarna äro
täta och dragfria, och om nattrummet fylles
med halm, vari djuren kunna gräva in sig,
reda de sig väl även under strängaste
vinterköld. I de avdelningar, som ej ha nattrum,
Kaninbur.
insättes vid starkare kyla en med halm fylld
trälåda i storlek 50 x 30 x 30 cm. och försedd
med en lagom stor öppning för djuren att krypa
in i.
Slaktning av k. sker bäst på så sätt,
att man med vänstra handen om djurets bägge
bakben håller det hängande med huvudet
nedåt och med ytterkanten av högra handen eller
med ett lämpligt format slagträ anbringar ett
kraftigt slag bakom öronen, då döden
ögonblickligt inträffar. För att fullständigt avtappa
blodet avskär man sedan halspulsådrorna
genom ett djupt snitt över halsens framsida.
För skJnnets avtagande, som lättast sker.
medan kroppen ännu är varm, hänges kaninen
upp i ett bakben, ett snitt genom huden lägges
runt benen vid hasen och därifrån längs
bakbenens insida till bukens mittlinje. Flåningen
börjar vid snitten runt bakbenen, och sedan
man flått dessa, drages svanstången ut och
skinnet kränges över kroppen, frambenen
utdragas, och skinnet skiljes från kroppen genom
ett snitt runt deras sista led och kring halsen.
Skall skinnet torkas för förvaring, trädes det
med hår sidan inåt över ett lämpligt format
bräde, befrias från alla kött- och fettrester
och torkas på ett luftigt ställe, ej utsatt för
sol. Vill man själv bereda skinnen, skäras de
upp längs bukens mittlinje och läggas i vatten
ett par dagar, varefter kött- och fettrester
noga avskrapas. Därefter utbredas de på ett
bord med köttsidan uppåt, ingnidas grundligt
med en blandning av 2 delar pulvriserad alun
och 1 del fint salt, packas med köttsidorna mot
varandra, hoprullas och förvaras så 4—5 dagar
i en stenkruka i källare. Sedan tagas de upp,
slätas ut på ett jämnt underlag och sträckas i
alla riktningar, skrapas på köttsidan med en
skarp sked, en glasbit eller ett stycke pimsten
och ingnidas till sist med krita eller kli,
varefter de upphängas till torkning medelst i
kanterna fästa hakar av järntråd. Under
torkningen måste de dagligen sträckas i alla
riktningar, gnuggas mellan händerna och gnidas
med sandpapper, vilket allt i hög grad
befordrar mjukheten. Sedan de blivit väl torra,
ingnidas de ännu en gång med vetekli, varefter
hårsidan beströs med ett tjockt lager fin, varm
sand, som efter avsvalning noga avskakas.
Sedan detta upprepats flere gånger, piskas
skinnen på köttsidan, tills all sand avlägsnats.
Sjukdomar förekomma ofta hos k. och
äro med undantag av vissa yttre åkommor
oftast av smittsam natur eller bero på
felaktigheter i utfodring och skötsel. Då
medicinsk behandling av invärtes sjukdomar hos
k. sällan lönar sig, bör man i stället i möjligaste
mån söka förekomma dem. För undvikande
av smittsamma sjukdomar böra därför
nyanskaffade djur hållas avskilda, tills man
övertygat sig, att de äro friska. Särskilda burar
böra därför finnas, vilket även är behövligt
för att vid sjukdomstillfällen genast kunna
avskilja sjuka djur. Burarna böra alltid en och
annan gång varje år grundligt rengöras genom
skurning med het sodalut, överspolning med
3 %-kresolsåplösning samt kalkstrykning
invändigt. De vanligaste orsakerna till
sjukdomar äro bristande renlighet i burarna,
fuktiga, orena ställar och oförsiktigt använd
utfodring av grönfoder eller annat blötfoder.
Den mest förhärjande k.-sjukdomen är
coccidios (se d. o.).
Tuberkulos och
pseudotuber-k u 1 o s (se d. o.) förekomma ej så sällan och
yttra sig huvudsakligen i avmagring, ofta trots
god matlust. Misstänker man förekomsten av
dessa sjukdomar, bör man slakta ett eller två
av de mest angripna djuren för att undersökas
av veterinär, och har sjukdomen därvid
konstaterats, böra alla angripna djur slaktas och
desinfektion verkställas.
Bland smittsamma yttre åkommor är
skabb (se d. o.) vanligast.
Bland sjukdomar, som bero på felaktig
utfodring och skötsel, äro mag- och
tarmlidanden vanligast, ss. trumsjuka, oftast
framkallad av oförsiktig utfodring av färsk
klöver, i synnerhet för späda ungar vid av
vänj-ningstiden, Oftast har den ett så hastigt
förlopp, att någon behandling knappt kan
ifrågakomma. Då den oftast för till döden, är det
viktigt att söka förekomma den genom att
försiktigt vänja djuren vid grönfodret. Mag- och
tarmkatarr, som företrädesvis yttra sig
i nedsatt foderlust och i diarré, bero vanligen
på oregelbundenheter i utfodringen, ss. för
hastig övergång från torr- till blötfodring för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
