Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kastrering ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
612
salter (silikat), bland vilka fältspat och
glimmer äro de viktigaste som jordbildande
material. Då de förvittra, övergår en del av
sönderdelningsprodukterna i lösning, bland dem
kaliumsilikat, kiselsyrat kali, vilket växterna
upptaga som näring. Därjämte bildas
kolloidala vattenhaltiga förvittringssilikat, även
betecknade som zeoliter, vilka
sönderdelas vid jordens behandling med sura
lösningsmedel och hava stor betydelse för
absorptionen av växtnäringsämnen (se Absorption,
Förvittring). Även i torv- och mullämnena
i jorden finnes kiselsyra. Halten av löslig k.
i jorden utgör i fruktbar jord vanligen 2—4
men stundom ända till 10—12 %. En mycket
låg halt vittnar om liten mängd
förvittringssilikat och därmed vanligen ringa
absorptionsförmåga, däremot kan en hög halt av
vattenlöslig k. härröra från inblandade kiselalger
och spongier och därför vara utan betydelse
för jordens godhet. K. upptages av växterna
och ingår i deras sammansättning särskilt i
överhuden; fräken samt gräsens strå och således
även stråsädens halm har hög kiselsyrehalt,
som dock icke såsom man antagit, har någon
avgörande betydelse för halmens styvhet och
som motverkande liggsäd. Kiselsyrans uppgift
i växtnäringen är ej utforskad, och behovet
därav tillfredsställes fullt av det i jorden
tiU-gängliga, varför ingen hänsyn behöver tagas
till detta ämne vid jordens gödsling.
Kitt betecknar blandningar av olika ämnen,
bildande en degig massa, som till följd av
kemiska förändringar hårdnar och användes
att täta fogar och sprickor samt att
sammanfoga skilda föremåls ytor. Vid tätning indrives
kittet i fogen eller sprickan^ stundom blandat
med drev eller blånor. Vid sammanfogning
bör det påstrykas så tunt, att det torkar jämnt
utan sprickor. K. beredes av en mängd olika
ämnen och för olika ändamål. Det består
vanligen av ett sammanbindande ämne, som
stelnar, ss en torkande olja, harts, kasein,
kautschuk eller guttaperka m. m., samt
pulverformiga ämnen, som utfylla det förra och
sammanbindas av detsamma, ss. krita, mönja,
blyglete, blyvitt, lera m. m. Stundom bildas
k. av endast pulverformiga ämnen, som vid
kemisk förening med varandra bilda en
hårdnande massa.
O 1 j e k i 11, som hårdna genom den
ingående oljans eller fernissans syrsättning och
genom oljesyrans förening med inblandade
baser, motstå vatten och småningom bliva rätt
hårda. För att bevaras mjuka måste de skyddas
för luften, t. ex. genom omlindad oljedränkt
tyg. Ett sådant är det vanliga fönsterkittet,
som beredes genom att lika volymdelar blyvitt
och krita blandas med linoljefernissa till en
deg. Mönj ekitt, som användas för
tätning av fogar av järn eller metall och som stå
mot vatten och värme (ss. vid ångmaskiner),
beredas av 2 volymdelar mönja, 5 blyvitt, 4
finmald lera eller 100 brunsten, 3 mönja, 5
blyvitt. 3 lera och 12 grafit, i båda fallen i
blandning med linoljefernissa till lagom
kittkonsistens.
Hartskitt bestå av harts eller av
blandning av harts och något lösningsmedel i
blandning med något pulverformigt ämne, ss. krita,
tungspat, pimstenspulver. De tåla vatten
men ej hetta, de spricka lätt, vilket dock
förekommes genom att de blandas med linolja.
De användas företrädesvis på trä.
J ärnkitt, som fästa järn och metall
samt även dessa vid sten, beredas genom att
2 volymdelar salmiak och 1 svavelblomma
noga sammanblandas samt därefter hopröras
med 20 delar rostfri järnfilspån, litet ättika
samt vatten. Användas genast på rost- och
ärgfria ytor.
Klamp användes som beteckning för ett
stycketal rundvirke, t. ex. vid flottning.
Klapper, Klappersten. Se Grusjord, Sten.
Klapperstensjord, Se Grusjord.
Klapphingst, kryptorkid, benämnes en
hingst, då testiklarna, antingen båda
(dubbelsidig) eller den ena (höger-, vänstersidig k.),
kvarstannat i bukhålan (äkta k.) eller i
ljumsk-kanalen (falsk k.). Dubbelsidiga
klapphingstar (förr även kallade s i g g) äro, så vitt
man känner, ofruktsamma, men om blott en
testikel finnes i pungsäcken kunna de vara
avelsdugliga Felet går dock i arv, och då
klapphingstar äro mer svårhanterliga och
ondsinta än andra, böra de ej användas i aveln.
De kunna kastreras, men operationen är svårare
och medför långt större risk än i normala fall.
Även hos tjurar kunna testiklarna stundom
kvarstanna i bukhålan. Tjuren brukar då
benämnas a n o r k i d eller monorkid, allt
efter som ingen eller blott en testikel kommit
ned i pungsäcken. E. N—m.
Klarbär. Se Körsbärsträd.
Klave användes för mätning av diametern
(grovleken) hos träd eller träddelar och består
i sin enklaste form av en trälinjal, som vanligen
är graderad i tum och i sin ena ända försedd
med en, mot linjalen vinkelrät, fast arm.
Vanligen användas dock stålklavar med en fast
och en rörlig arm och med linjalen graderad
såväl i cm. som i engelska (sällan svenska) tum.
K. skall vara lätt, men starkt byggd. För en
säker måttagning fordras, att armarna ej
fjädra sig, och att den rörliga armen löper lätt,
dock utan att glappa.
För mätning av diametrar högt uppe på
stammen användas stångklavar, av
vilka den oftast använda torde vara
Karsbergs stångklave, vars rörliga arm
medelst ett snöre pressas mot trädet och genom
en fjäderanordning tvingas att åter löpa ut,
när snöret slappas. Skalan, som lätt kan
lösgöras och utbytas, består av omväxlande svarta
och vita fält, vilket i hög grad underlättar
avläsningen. Mera begränsad användning har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
