Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är sex gånger mindre än på den gamla jorden, och, som bekant,
blir man gladare till sinnes, ju lättare vandringen går.
Nattetid se vi de oräkneliga stjärnorna grupperade alldeles
som på jorden, ehuru här på fullkomligt svart grund. Alla
stjärnbilder synas på alldeles samma sätt. Äfven planeterna synas i
föga förändradt läge och i samma storlek. Men alla stjärnor,
äfven de minsta, ända ned till horisonten uppenbara sig i
oförsvagadt ljus, som ej dallrar, utan är lugnt och fast. De synas
nästan stå stilla, ty trettio gånger så långsamt som på jorden gå
de upp och ned, och trettio gånger långsammare än här vrider
sig stjärnhimmeln kring månpolens axel.
Hvad är detta? — Plötsligt uppenbarar sig en ljus punkt,
som snart vidgar sig, bredvid oss på himmeln; det är spetsen
af ett berg. Den uppgående solen, ej förebådad af någon gryning
eller morgonrodnad, har nått densamma. Långsamt växer
underifrån den ljusa fläcken på den redan belysta bergspetsen, och
andra lika ljusa uppdyka jämte den på himmeln, under det att
bergets fot och alla dalar ännu ligga i skugga. Ja, denna skugga
är, då ju intet lufthölje sprider ljuset och intet spår till gryning
finnes, så djupsvart, att de trakter, öfver hvilka den rufvar, alldeles
försvinna. Där, hvarest ljus och skugga gränsa till hvarandra,
skulle man vid öfvergången till skuggan tro sig falla i en afgrund.
Långsamt stiger den strålande solen upp vid synranden.
Den är ej matt och röd, utan genast mer hvit och bländande än
den synes från jorden. Småningom ser man skuggorna af bergen och
deras toppar höja sig från jorden och långsamt förkortas. På samma
gång uppenbarar solen alltmer af den förstenade prakten och de
gnistrande ädelkristallerna. Den värmer redan marken, som, då denna ej
skyddas af någon atmosfärmantel, under natten afkylts till under
100°, ja ända till under 200° kallt. Från månen se vi gemenligen
solen med samma diameter som från jorden, men långt klarare
framträder hon mot det sammetssvarta firmamentet, och jämte henne
ser man äfven om dagen hela stjärneskaran, om man blott ställer
sig så, att man ej bländas af solen. Himmelns blå färg felas
nämligen. Den härrör ju på jorden endast af luften och de i
densamma befintliga stoftpartiklarna. Städse är himmeln molnfri
och solen alltså ej skymd af moln, och dess glödande pilar stegra
markens värmegrad småningom med flera hundra grader. Ty
dagen på månen varar 29½ gånger så länge som på jorden. Sänker
sig slutligen efter två veckor den aldrig af moln skymda solen
mot sin nedgång, så uppträda åter fullkomligt svarta skuggor
jämte klart belysta trakter. Till slut äro endast de högsta
bergstopparna belysta och te sig som ljusöar på himlahvalfvet, och
därpå sjunker allt för två veckor i kall natt.
En ofta afhandlad fråga är den om månens beboelighet.
Bekräfta eller förneka sig låter denna fråga först, då man fullt
klart och tydligt fastställt begreppet beboelighet. Betrakta vi
det som liktydigt med »förhandenvaro,» så kunna vi säga, att månen
är bebodd af mineral, att dessa innehålla samma kemiska
grundämnen som de jordiska mineralen och att, åtminstone till stor del,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
