Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - På armeniernas ö. Af Ebba Ramsay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pl ARMENIERNAS Ö.
187
De förra voro stilrena och enkla och verkade i den
mildt dämpade aftonbelysningen än mer
tilltalande än annars. En klostermur gick rundt omkring ön
med dess olika byggnader och planteringar och
tycktes stiga upp ur själfva vattnet.
Vi nalkades nu och gondolen vände om en
utskjutande, udde. Ännu flera trädgårdar på
terrasser öfver hvarandra blefvo nu synliga. Och innan
jag visste ordet af, hade vi gått in i en liten för
vind och våg alldeles skyddad hamn, seglet föll,
och vi lade till vid en hvit marmortrappa. Icke
en människa hvarken syntes eller hördes, och den
djupaste tystnad härskade här ute bland
främlingarna från österlandet.
En känsla af obehag kom öfver mig. Var det
då verkligen tillåtet för resande att så här
oväntadt anlända och störa klostrets och aftonens
stämningsfulla frid? Skulle man väl vilja mottaga
mig, en okänd och objuden gäst ?
Min tankegång afbröts af gondolieren, som med
dundrande stämma började ropa på portvakten,
så att det ekade i de höga klosterhvalf ven.1 Och
när det dröjde något, innan denne kom springande,
blef han af den förre mottagen med en hel del
vackert men ganska oförblommeradt italienskt
ovett. Tigande räckte mig den unge mannen
handen för att hjälpa mig ur gondolen, och så fördels
jag genom en hög förhall in i en mycket sval och
vacker klostergång, som vette åt en härlig
trädgård, där orangernas och magnoliornas mörka
grönska utgjorde en vacker motsats till den hvita
marmorspringbrunnen i midten.*
Portvakten erbjöd sig nu att hemta en ledsagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
