Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Huru Sveriges statsbanor tillkommit. Af A. Rfs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
LÄSNING FÖR SVENSKA FOLKET.
sattes med järnskenor (på engelska r,äls). Detta
skedde först i England ock genom en ren
tillfällighet. Då järnprisen stodo synnerligen lågt
på 1760-talet, beslöt en fyndig järnbruksegare
att tillsvidare utvalsa sitt järnförråd till räler
för att sedan, när det blef bättre järnpris,
upp-rifva och försälja dem. Men då det nu visade sig,
att sådana järnskenor voro mycket mera
ändamålsenliga och varaktiga än träskenorna, fingo de
ligga qvar. Saken vann efterföljd vid andra
grufvor, och så voro järnvägarna i modern
mening verklighet. Redan 1801 öppnades i London
en järnväg för att betjena allmänheten med
godsfrakter.
Men olikheten mot våra dagars järnvägar var
ännu himmelsvid, så länge man ej hade samma,
dragare som vi eller lokomotivet. På den
tiden fick man ännu nöja sig med människokraft
eller hästar. Ifall vägen sluttade tillräckligt,
brukade man vid engelska grufvor äfven det
förfaringssättet, att de nedrullande malmvagnarna
fingo draga upp de återgående tomvagnarna genom
en lina, som löpte kring en rulle.
Men snart fick man en ännu beqvämare
dragkraft. År 1769 hade skotten Watt fått patent på
sin ångmaskin, och därefter började sådana
användas till att draga järn v agn ar. I början var
maskinen fäst vid marken och drog vagnarna
genom linor, men snart kom man på den tanken att
placera den på en dragvagn. För hundra år
sedan täflade uppfinningsrika hufvud lika ifrigt att
konstruera dragvagnar eller lokomotiv som nu att
förbättra flygmaskinerna. Sin slutliga lösning er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>