- Project Runeberg -  Läsning för svenska folket / 1921 /
203

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gunnar och Svanheid. Av Aivva Uppström (Forts. från 2:a häftet)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GUNNAR OCH SVANHEID. 203

Då det mörknat, lät Gunnar ro isig i land och
vände gående tillbaka. Sina män bjöd han bida med
skeppet vid älvmynning en.

Diet var svårt att i den svarta naitten taga sig
fraim genom skogen. Täta isnår hindrade, och
Gunnar var nära att sjunka i ett träsk, då han
hoppade öveT starrtuvorna. Sent på kvällen kom han
dock med rivna och dy stänkta kläder åter till
Aldeg-joborg. Innan dess hladle han ;gått förbi en löt, dai
unghingstar betade. Han lade märke till stället,
för den händelse han skulle behöva en häst att
fly med.

Gunnar smög fram bakom de nattligt tysta
stugorna. Vid en knut stodo oaktat den sena timmen
flera rodldsmän och talade. Han dolde sig under en
yvig giran. Mannen förtalde med svåir överdrift om
händelserna vid gillet. Gunnar och Svanheid
skylldes för neteligt brott. Sedan berättades, laJtft
Sviatos-lav slagit ih’jäl både hustru och. barn.

En iskyla kröp genom Gunnars lemmar. Han
åtrådde än häftigare att få visshet och smög sig
upp till borgen. Stenmuren reSste sig hög och
mörk, tystnad rå)d’de, porten av tunga plankor var
stängd.

Gunnar gick upp på högen. Det vardt nu
ljusare, ty ett skimmer från månen trängde igenom
skyarna.

Då såg Gunnar hur från bongfens bakre sida en
vit skepnad kom och gled fram ’mellan muren och
högen. Han skyndladie ned. Skepnaden ryckte till
och vacklade. Då var han framme och slo»g armarna
om den. "Svanheid", viskade hian.

Hon sijönk till hkns bröst och grät hejdlöst.

Gunnar oräddes hennes gråt skulle höras, varför
bian varligt förde henne till högens bortre sida, där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:58:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lasfolket/1921/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free