Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Axel Lagerwalls karaktäristik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XV
djupaste betydelsen, även för oss, av ett tankeliv från fordom
endast upplåter sig för den, som är villig till medhåg just för
dess uppgift. Men i varje fall ligger i den Lagerwallska
inriktningen en vilja att föra problemen framåt, som kan sägas vara
oumbärlig förutsättning för allt systematiskt tänkande.
Vilket var då Lagerwalls eget problem? Intet annat än
filo-sofiens självprövning. Vad innebär filosofiens uppgift, vilken form
och metod har den såsom vetenskap? Kring denna fråga
samlades hans ansträngningar alltmer, sedan han gjort klart för
sig, att en utveckling inom boströmianismens ram icke kunde
avvärja de allt tätare anfallen mot filosofiens existensrätt från
specialvetenskapernas sida. Men lika omöjligt som det tedde
sig att hålla fast vid den gamla formen av metafysik, lika
omöjligt var det för honom att hänge sig åt “en eklektisk empirism
och ’lärd’ naturalism, vilken i dilletantisk mångkunnighet
förlorat självständigheten och kraften att göra en egen värdefull
insats“. Och även om en utgångspunkt vore given hos Kant,
i vilken riktning skulle hans tankar utvecklas? Från slutet av
år 1894 inriktades hans studier i främsta rummet på modern
logik och kunskapsteori (Mill, Sigwart, Wundt, Lotze) och på
de historiska systembildningarna, betraktade från denna
synpunkt. Ett preliminärt resultat av dessa studier föreligger i en
längre uppsats “Om filosofiens problem hos Platon och Aristoteles“.
Analysens resultat blev en betydelsefull negation: “Att så
formulera det filosofiska problemet, att uppgiften blir att i ett
begreppssystem sluta in en för sig varande, absolut realitet, hvilken äfven
skall vara princip för en på något sätt äfven i detta system
förekommande relativ verklighet, har i det platonska och
aristoteliska systemet visat sig medföra olösliga motsägelser vid
uppgiftens realiserande. Och då dels dessa system genom den
abstrakta begreppsformen äro typiska, dels dessa motsägelser
visat sig vara principiella och gå tillbaka till sjelfva roten af
problemet, kan man väl säga, att dermed denna formulering
såsom sådan är dömd.“
Men här kunde den forskande anden icke stanna. Det gällde
också att ge ett positivt svar. Jämsides med läsningen av den
nyare tidens klassiska tänkare, Descartes, Locke, Berkeley,
Leib-niz och Kant sökte han ivrigt efter klargörande uppslag hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
