Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
listiska och är den populära uppfattningen; den senare, för
hvilken viljan är det väsentliga, är den voluntaristiska. Och
det är den senare, som Paulsen söker försvara genom en
betraktelse af såväl lifvets utveckling i det hela som specielt
det mänskliga och allra egentligast det intellektuella lifvet.
Öfverallt visar sig viljan såsom det centrala och väsentliga,
det målsättande och härskande, gent emot hvilken
intelligensen får karaktären af medel eller värktyg. Om nu detta
är själslifvets karaktär, så återstår frågan om, huru och hvar
själen står i förbindelse med kroppen. I filosofiens historia
mötes man af en hel del olika svar. Själen är kroppens
harmoni, själen är en dunst eller en eld, själen sitter i bröstet,
i magen eller hufvudet eller i en bestämd punkt af hufvudet,
såsom t. ex. tallkottkörteln. Nu för tiden torde så mycket
vara allmänt antaget, att den grå hjärnsubstansen är
själslifvets egentliga organ, om man än också kan godkänna den
satsen, att “hela det enhetliga kroppsliga lifvet är den fysiska
ekvivalenten till hela det enhetliga själslifvet.“
Vid det kosmologiskt-teologiska problemets behandling
utgår man från det faktum, att värkligheten är ett helt, en
värld, och man frågar sig: “Huru kommer det sig, att världen
icke är en kaotisk mångfald af mot hvarandra absolut
likgiltiga element? Ty äfven detta vore tänkbart. Hvarifrån
stammar det värkligas kosmiska natur, alla tings
underordning och sammanslutning till en systematisk enhet?“
Atomismen menar, att det icke finnes någon inre enhet utan
att genom det tillfälliga sammanträffandet af en ursprunglig
mångfald af själfständiga element ett sken af enhet uppstår.
Däremot påstår den antropomorfistiska teismen, att blott en
världsordnande intelligens kan åstadkomma världens form,
under det att panteismen uppfattar värkligheten såsom ett
enda enhetligt väsen, i hvilket mångfalden utgör momenter
eller modifikationer. Utförligt behandlar P. den
antropomorfistiska teismen och visar dess otillräcklighet. Särskildt
intressant är hans sammanställning af den teleologiska och den
utvecklingshistoriska uppfattningen af värkligheten, ur hvilken
sammanställning eller kamp utvecklingsteorien segerrikt
framgår. Men frågan blir då fortfarande, huruvida den atomistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
