Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
förnuft, en intellectus archetypus. Men detta förnuft är självt
ett ideal, icke en översinnlig verklighet. Det är det
kunskapsteoretiska begreppet om ett absolut högsta ändamål för
vårt förståndsbruk. I detta ligger, att allt förståndsbruk
ytterst har sin mening i det moraliska livet. Därför kan
den transscendentala stegringen av vår förståndskunskap
“nicht die Ursache, sondern bloss die Wirkung von der
praktischen Zweckmässigkeit sein, die uns die reine Vernunft
auferlegt.“
Etiken kan sålunda aldrig bygga på en spekulativ
metafysik1) eller överhuvud på kunskapen om verkligheten,
denna kunskap må vara empirisk naturvetenskap eller
överem-pirisk spekulation. Etiken måste äga en absolut självständig
utgångspunkt i medvetandet om en obetingad fordran. Denna
fordran är ett översinnligt faktum, plikten. Men plikten är
ett faktum för den praktiska människan, för moralfilosofen
är detta faktum dock ett problem. Det måste erkännas i ett
omdöme, vilket gör anspråk på att vara sant, således
kunskap. Därav kommer nödvändigheten av noumenbegreppet.
Undersökningen av detta begrepp lämnade såsom resultat å
ena sidan, att den teoretiska d. v. s. naturkunskapen (för
Kant är natur = verklighet) icke når det obetingade, å den
andra sidan, att denna begränsning av kunskapen förutsätter
det positivt praktiskt obetingade för att äga mening och
betydelse, ty det är det obetingade, som ställer fordran på begräns-
b Därför är Schopenhauers påstående, att i filosofien måste “das
ethische Fundament, welches es auch sei, selbst wieder seinen
Anhalts-punkt und seine Stiitze haben an irgend einer Metaphysik d. h. an der
gegebenen Erklärung der Welt und des Daseyns uberhaupt“ i uppenbar
strid med den kritiska grundtanken hos Kant, hos vilken S. söker stöd
för sin mening. Endast skenbart och genom vantolkning av Kants ord
kunna dessa ge det sökta stödet. När Kant i Grundlegung zur
Metaphysik der Sitten säger, att den sedliga lagen i sin renhet och äkthet
icke kan sökas annorstädes än i en ren filosofi, och fortsätter “also
muss diese (Metaphysik) vorangehen, und ohne sie kann es iiberall
keine Moralphilosophie geben", så avser han icke metafysik i
Schopenhauers mening, vilket väl icke torde förnekas av någon, som känner
Kants språkbruk och utan förutfattade meningar läser företalet till
Grundlegung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
