Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
föränderlighet, blott kan ge utopister anledning till
förhoppning.
Två vägar till allmän fred kunna emellertid tänkas. En
sådan kan vinnas genom en övermäktig stats hegemoni. Det
stora historiska exemplet därpå är det romerska imperiet.
Men upprepade gånger har det, säger Russell, i modern historia
varit en möjlighet att skapa en Europeisk enhet genom en
stats övervälde, men England har alltid hindrat
förverkligandet. Antar man nu, att den utvägen även för framtiden
är stängd, finnes det blott ett sätt att göra slut på krig mellan
nationerna och det är en världsfederation. Så länge det
finnes många suveräna stater med var sin armé och flotta,
finnes det ingen säkerhet för krigsutbrott. Därför bör det i
världen finnas blott en armé och en flotta. Först då kan
man ha förnuftig grund att tro på krigens upphörande.
En sådan internationell ordning innebär, att det upprättas
ett nationernas parlament med full makt att ändra
fördelningen av territorier staterna emellan. Givetvis hetyder detta
ett avstående från den statliga oavhängigheten och
suveräniteten. Och mot detta reser sig utan tvivel nationalstoltheten.
Men nationalstoltheten är ju just enligt Russell en väsentlig
krigsorsak och får väl därför räknas till de negativa,
livs-förödande impulserna. På ett ställe i sin bok säger Russell
på tal om det då pågående världskriget, att kunde blott
engelsmän och tyskar vara i stånd att tänka i termer för
individuell välfärd istället för i termer för nationalstolthet,
skulle de säkert vilja göra slut på kriget.
Men är det socialpsykologiskt välgrundat och socialetiskt
önskvärt och berättigat, att nationalstoltheten ger vika för och
ersättes av intresset för den individuella välfärden? Jag tror, att
den franske sociologen G. Tarde sett riktigare och djupare på
frågan, då han säger: “Det är icke tvivelaktigt, att överallt,
där vi se ett starkt samhälle, märka vi i detsamma en stark
kollektiv stolthet, och att den dag, då den ultraciviliserade
människan bleve helt likgiltig gentemot rykte, ära, anseende
och till och med hedern och då hon icke skulle bry sig om
annat än guld och njutning, skulle den sociala
upplösningen icke vara avlägsen. Men ingenting bevisar oss, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
