Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Allmänna byggnadsreglor eller korta anvisningar ur byggnadsläran tillhörande landtmannabyggnader
- Byggnadsämnen
- Trä. Byggnadsvirkets fällning och torkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
——
Till den utsträckning vi anse det vara beliöfiigt för våra
byggande landtmän vilja vi här söka genomgå de
allmännaste byggnadsämnena, och i sammanhang härmed de
lmt-vudformer, hvari de användas; men återkomma i en följande
afdelning till en närmare framställning och åskådliggörande
af de egentliga konstruktionerna för hvarje särskildt fall.
Af byggnadsämnena plägar man kalla dem naturliga
eller råämnen, hvilka efter någon bearbetning till formen
kunna användas sådana de förefinnas i naturen, såsom
timmer och gråsten; till skillnad från dem, som på något sätt
tillverkas genom sammanblandning af flera ämnen, och hvilka
kallas konstgjorda, t. ex. tegel m. fl.
Utom trä och sten, som äro de hufvudsakligaste
byggnadsämnena, måste man äfven dit räkna murbruk, metaller,
rör, glas och färg m. m., hvilka sistnämnde, med undantag af
murbruk, vi dock här ämna förbigå. De olika
täcknings-ämnena torde också vara bättre att genomgå i sammanhang
med takkonstruktionerna i en följande afdelning.
Till våra landtmannabyggnader ingår, som bekant är,
oftast såsom hufvudmaterial: trä eller sten. Det förstnämnda
antingen i form af fasta timmerväggar; timmer af skift;
resvirke med brädbeklädnad eller späntade fyllningar. Det
sednare i sin naturliga form, såsom granit (gråsten),
sandsten eller kalksten, användes mest till uthus, grund och
sockelmurar, trappor, fönsterplattor etc., och konstgjordt, i form af
tegel, har det det vidsträcktaste användande till alla slags
byggnader. Äfven användes resvirke och tegel gemensamt under
namn af kor sverk. Till byggnadsmaterial nyttjas dessutom,
sammansatta ämnen, såsom s. k. sågspåntegel, brändt eller
obrändt, sandkalk eller gjutsand samt gjutmassa af slagg från
stångjernshärdar, eller af söndrigt tegel eller tegelskrot.
Trä.
Då trä utan all fråga är det i vårt land allmännaste
byggnadsämnet, så vilja vi först fästa vår uppmärksamhet vid
detta, och i korthet vidröra de trädslag, som hafva något
egentligt användande som byggnadsvirke.
Tall och gran, hvilka lemna ett ganska godt
byggnadsvirke äro också de allmännaste och bäst kända. Tallen
kan med fördel användas till alla slags byggnader både öfver
och under vatten. På ställen, som äro utsatta för stark
värme, passar dock ej det kådaktiga träet, som eljest är
varaktigt, likasom det ock till föremål, som skola oljemålas,
är mindre lämpligt. Detta träslag står bättre emot röta,
än granen, som näst tall har det största användande som
byggnadsvirke. Granen är seg och spänstig samt högst
varaktig under vatten, men bör vid husbyggnader företrädesvis
användas till takstolar och bjelkar samt på sådana ställen,
som ej äro utsatta för omvexlande väta och torka[2].
Eken. som tillfölje ni’ sin dyrhet är mindre använd till
byggnader, liar dock med afseende å varaktighet, styrka och
utseende företräde framför alla de öfriga träslagen. Der
kastning är af olägenhet, hör emellertid ej detta träslag
användas, om man ej är fullt viss om, att det är fullkomligt
uttorkadt, hvartill det behöfver mycket lång tid.
Då våra öfriga svenska löfträd såsom bok, lönn. alm.
björk m. fl., egentligen ej hafva något användande till
byggnadsvirke, utan mera egna sig tor möbler och dylikt, sä
förbigå vi dem här, och se nu till livad som är nödvändigt
att iakttaga med afseende ä
Bygguadsvirkets fällning och torkning. Då det är fråga om
att vinna uthållighet och styrka utan kostnader, så
human ej förbise åtskilliga andra vigtiga omständigheter. Sä
är t. ex. af stor vigt att hugga sitt byggnadstimmer endast i
december och januari månader. Omkring
vinter-solstånds-tiden (jultiden), innan trädets safter börja sättas i rörelse
för att utveckla barr, löf och det fina safämne, hvaraf
bildar sig en ny årsring eller ett nytt vedlager, äro safterna
tjockare och stammarna anses innehålla den största mängden af
kåd- och sockerämnen, som till ej ringa del skydda trädet
ifrån förruttnelse. Man anser att timret, hugget under de
kortaste vinterdagarna äger ända till 20 procent större
uthållighet, än virke, som är faldt, sedan safterna
förtunnats, då de lättare komma i jäsning. Ju längre man
med fällningen aflägsnar sig ifrån jultiden, ju flere
procent förlorar virket i värde. Man anser derföre, att virke,
faldt i saftaingen, mer än något annat är benäget att taga
åt sig svamp och torröta. Säkert är också, att hvarje slags
trävirke, som användes omedelbart efter fällningen, innan
det hunnit att torka, eller då det kommer i beröring med
fukt, eller utsattes för omvexlande torka och fuktighet, måste
förlora i uthållighet och styrka. Att bygga med rått och
omoget virke medför dessutom en mängd andra olägenheter.
Det kastar och sätter sig betydligt, är svårare att bearbeta,
åstadkommer sprickor, otätheter och drag, missprydnad och
svaghet. Uppsummerar man alla förluster, som uppkomma
äfven med afseende på helsan, genom begagnandet af rått
och omoget virke, skall man finna dem ganska betydliga och
alltsammans hade varit lätt att undvika endast genom någon
— förtänksamhet.
Virket bör uppläggas till torkning på fästa underlag,
helst i ett dragigt skjul, der luften obehindradt kan verka.
Emellan hvarje livarf lägges mellanslag (läkt) så jemt och
tätt, att virket ej kan kasta sig, hvarföre sådana trästaplar
äfven omläggas och vändas emellanåt. Virkets urlakning i
vatten och basning (kokning) genom vattenångor, straxt efter
fällningen, påskyndar torkningen och förekommer sprickor
och kastningar, men minskar något litet varaktigheten.
Timmer med kärnan i midten kastar sig mindre.
Trähus med fasta timmerväggar äro de sundaste af alla
byggnader och i verkliga skogstrakter både de billigaste och
lättast uppförda. Iakttager man att skydda dem med
hög-stenfot och god betäckning, så äro de ej heller förgängligare,
än att man liar exempel derpå, att kärnfullt timmer uthärdat
tiden öfver 3 ä 400 år. På de s. k. ”svältorna” i Wester-
[1] Uti denna och några få afdelningar hafva vi, der vår egen erfarenhet
varit otillräcklig eller osäker, rådfrågat Herr B. E. v. Rothsteins
förtjenstfulla byggnadslära.
[2] Ett i vårt land mindre kändt träslag, som också hör till barrträden
är lärkträdet. Det vore af stor nytta, om man mera allmänt
planterade detta träd, som i de flesta afseenden har företräde framför
både tall och gran. Lärkträdet har en stark pålrot; fälles mindre
af vindarna, än gran; är segt och fast; emotstår röta nästan lika
länge som ek och kastar sig ej; är förträffligt till vattenbyggnader
och angripes aldrig af mask. Äfven den sega och nyttiga asken, som
trifves allestädes, förtjenade allmännare utbredande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Jan 5 01:49:13 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lcelandtm/0079.html
