Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Allmänna byggnadsreglor eller korta anvisningar ur byggnadsläran tillhörande landtmannabyggnader
- Tegeltillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tegeltillverkning.
Då tegeltillverkningen, ehuru oberoende af landtbruket,
dock ofta af våra landtmän i större eller mindre skala idkas
såsom binäring, så torde en framställning af de allmänna
grunderna för denna industri vara till någon tjenst för dem,
som önska få en förberedande insigt, men sakna annan
handledning i ämnet. Att med någon större utförlighet här
behandla detsamma hafva vi så mycket mindre gjort till vår
uppgift, som en detaljerad redogörelse för alla nyare
metoder och maskiner skulle kräfva ett större utrymme, än det
som upptages af hela vår byggnadslära.
De ämnen af hvilka teglet beredes, nemligen lera och
sand, äro af hvar och en kända. Beskaffenheten af dessa
ämnen för att vara tjenliga till det ifrågavarande ändamålet,
samt de olika behandlingar de måste undergå, är således
sammanfattningen af hvad vi här i korthet vilja anföra.
De hufvudsakliga egenskaper tegelleran måste äga äro:
smidighet eller formbarhet, hvilket kan undersökas genom
knådning mellan fingrarna, då, om leran är god, den visar
tydliga intryck af ränderna i huden; den bör lagd i vatten
ej sönderfalla samt såsom torr vara hård och fast, utan att visa
några större sprickor. Vidare bör leran vara fri från
inblandning af jord och organiska ämnen, såsom qvistar och dylikt,
emedan teglets hållfasthet eljest blir mindre, till följe af de
tomrum som bildas genom dessa ämnens förbränning.
Bland de oorganiska ämnen, som ofta förekomma i leran
och som göra henne mer eller mindre oduglig till tegel, må
nämnas svafvelkis och kalk, hvilka båda ämnen, om ock i
ringa grad närvarande, hafva ett menligt inflytande på teglets
beskaffenhet, i det att sådant tegel blir skört och lätt
sönderfaller. Undantagsvis, såsom till s. k. klinker, kan kalken i
fint fördeladt tillstånd och i ringa mängd vara af nytta,
emedan den vid bränningen sammanbakar sig med leran till ett
glasartadt ämne, hvilket här just åsyftas. Inblandningar af
något jernoxid förringar ej tegellerans värde, ej heller sand
om den förekommer i ringa mängd. I allmänhet är den lera,
som förefinnes i högre belägna jordlager, såsom i kullar eller
backsluttningar, egnad att bilda ett godt tegel, hvaremot den
lera som anträffas i lägre liggande mark, såsom mossar,
mader och dylikt, oftast är alldeles oduglig, i det att den, ehuru
i hög grad formbar, vid bränningen sönderspricker, så att
härigenom ofta 50 till 80 procent mera odugligt tegel
erhålles än med förutnämnda lera. Den sämre leran har en
blågrå färg och luktar starkt, under det den bättre visar sig
röd- eller gulaktig.
Den till tegel användbara sanden bör vara finkornig och
skarpkantig, samt liksom leran fri från inblandning af kalk
och salter. De egenskaper som åsyftas genom sandens
blandning till leran äro, att densamma vid torkningen och
bränningen ej skall sönderspricka, samt blifva hårdare och
erbjuda skrofligare ytor för murbruket att fästa vid. Den mängd
sand som bör tillsättas beror af lerans egen sandhalt, men
är i vanliga fall 20—25 procent.
Utan att pröfva de blandade ämnenas förhållande till
elden kan emellertid, vid bedömmandet af deras duglighet
till tegel, ej ernås full säkerhet. Skall för detta ändamål en
tegellera pröfvas, så måste man deraf slå tegel och bränna
detta i en ugn, hvars gång man känner. Härvid uppställas
profteglen på olika ställen i ugnen, på det man må se huru
leran förhåller sig vid olika värmegrader. Efter
beskaffenheten af de olika produkterna kan man bedöma vid hvilken
värmegrad den ifrågavarande leran erhåller sin största
hårdhet, om den är för fet eller för mager, samt den mängd
sand som är den rätta. Det är naturligt att det vatten, som
användes vid lerans bearbetning, måste vara fritt från de
ämnen vi nyss anfört såsom menliga för teglets godhet.
De olika behandlingar af råämnena, som
tegeltillverkningen innefattar äro:
uppgräfning och uppläggning af leran för att
genomfrysa;
sumpningen, som afser lerans sönderdelande samt
genomträngande med vatten;
ältningen eller kraningen, som åsyftar att få leran jernn
och likartad samt blandad med sanden;
formningen eller strykningen;
torkningen;
bränningen.
De för teglets blifvande godhet mest maktpåliggande af
dessa behandlingar äro lerans fullständiga rening och
genomarbetning samt stenarnes behöriga torkning och bränning.
Lerans uppgräfning företages vanligen på hösten eller
början af vintren, för att den under vintermånaderna må kunna
utsättas för frostens sönderdelande inverkan. Först
afschaktas platsen för lertaget till ett sådant djup, att matjord, rötter
och andra vextlemningar, hvilka förefinnas i detta öfre lager,
sorgfälligt undanrödjas. Vid gräfningen, som sker med
jernspadar, uppläggas tunna skifvor i långa bankar af 3 à 4 fots
bredd, hvarvid alla större stenar, mergelgångar och dylikt
som påträffas skaffas ur vägen. Dessa bankar eller högar
omkastas ytterligare och arbetas med spadar, hvarmed
ändamålet är att göra leran åtkomlig för den kalla vinterluften.
Sumpningen, hvars ändamål redan blifvit angifvet, sker
på det sätt, att den fullständigt genomfrusna leran utbredes
i en murad eller med plank infodrad vattentät grop, hvaruti
den med hackor sönderdelas och begjutes med vatten, så att
massan blir mjuk och visar sig någorlunda likformig vid
knådning mellan fingrarne. Lersumparne, som sålunda utgöra
lerförrådet, anordnas flera intill hvarandra och måste vara
belägna intill platsen för kraningen. Sumpningen måste fortgå
i mån af förbrukning och sumparnes antal och storlek vara
härefter beräknad. Vanligen erfordras 2 à 3 dagar för att
leran i sumpen skall blifva tillräckligt uppmjukad och
tjenlig för
Ältningen, som vid små tegelbruk kan verkställas genom
trampning, hvilken sker å dertill särskildt anordnade golf,
omgifna med uppstående kanter och öfvertäckte med lätt tak.
Å detta golf utbredes leran i lager af några tum i sender
och bearbetas på det sätt, att arbetarne med blottade fötter
genomtrampa densamma i alla riktningar, hvarvid ännu
qvarvarande stenar och qvistar lätt gifva sig tillkänna och
sålunda kunna urplockas. Sedan första lagret under nödig
tillsats af vatten sålunda blifvit genomarbetadt till en likformig
och jemn massa, utbredes derofvanpå ett nytt lager för samma
behandling o. s. v., så länge trampningen utan svårighet kan
försiggå. Till trampningen kan man äfven använda kreatur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Jan 5 01:49:13 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lcelandtm/0105.html
