Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 39 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Människan och ryggradsdjuren. Ryggradsdjurstypens olika utbildningsgrader

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 36. Ägg af myrpiggsvin (efter Semon).

Medan äfven hos de ödlor, som alldeles sakna yttre
spår af lemmar, alltid i det inre kvarstå mer
eller mindre fullständiga rester af skuldergördel
och bäcken, saknar flertalet ormar äfven dessa. En
noggrannare anatomisk undersökning gifver emellertid
vid handen, att saknaden af lemmar för ormarna lika
litet som för alla andra öfver rundmunnarna stående
djur kan vara något ursprungligt, utan att ormarna
fordom — med andra ord ormarnas förfäder — måste ha
varit utrustade med två par lemmar. Detta framgår ej
blott däraf, att flera ormar, t. ex. jätteormarna
ännu i denna dag äro försedda med förkrympta bakre
lemmar, utan äfven af den omständigheten, att hos de
ormar, som sakna hvarje yttre spår af lemmar,
ryggmärgsnerverna å de kroppspartier, där lemmarna
hos ödlorna hafva sin plats, visa samma anordning
som de nerver göra, hvilka verkligen gå till lemmarna,
d. v. s. de förena sig till bildandet af s. k. plexus
eller nervflätningar — sålunda alldeles som om lemmar
ännu voro förhanden (fig. 32). Detta är ett förhållande,
som ju skulle verka fullkomligt barockt under hvilken annan
förutsättning än den, att äfven ormarna en gång varit
begåfvade med på vanligt sätt funktionerande lemmar,
af hvilka numera endast kvarstår den för lemmarnas
nerver kännetecknande anordningen. Nerverna höra
nämligen till kroppens mest konservativa organ.

Att fåglarna med sina från alla öfriga ryggradsdjur
så starkt afvikande yttre egenskaper med större
berättigande än flertalet andra djurformer kunde
göra anspråk på att rubriceras som en själfständig
»klass» — detta är en sats, om hvilken
de zoologiska klassifikatorerna och menige
man sedan gammalt varit ense. Och dock har genom
en mera kritisk värdesättning och jämförande
anatomisk undersökning af dessa djurs
väsentliga karaktärer numera ådagalagts, att trots den
stora i ögonen fallande yttra olikhet som råder mellan
en fågel och ett kräldjur det knappast finnes någon
egendomlighet i fåglarnas kroppsbyggnad, som ej har
sin rot i eller kan härledas ur organisationstillstånd
hos kräldjuren. Ur rent anatomisk och embryologisk
synpunkt, d. v. s. med hänsyn till kroppens
byggnad och utveckling, måste således den redan
omtalade geniale biologen Huxleys förslag att
förena kräldjur och fåglar till en med de öfriga
ryggradsdjursklasserna likvärdig kategori anses gifva
det mest adekvata uttrycket för fåglarnas ställning.

Fåglarna äro nämligen ingenting annat än kräldjur,
som förvärfvat flygförmåga. Fågeltypen är blott en
modifikation af kräldjurstypen, enär det just är den
afvikande arten af ställflyttning: rörelsen i luften,
som

Fig 37. Förenklad framställning af fågelägget utan hvita och skal (efter Gadow).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>